de välbekanta stigarna slingrar sig förrädiskt och dolda stenar skrapar mina knän och skär i mina fötter.
jag känner andan i halsen, snubblar över rötter som vill hålla mig kvar, som vill välta tillbaka mig likt fallna träd efter en storm.
jag blickar upp mot himlen och den är fortfarande densamma.
lika harmoniskt blå som förr.
men det finns ingen tid att stanna.
