She was the girl who bit the horizon. The one who peeled stars from the sky and put them on her tongue. She was the girl who was hungry for the entire universe; the one who craved the taste of magic.

det känns som att var gång jag uppdaterar något här har en hel livstid av händelser skett.

jag är inte längre samma person som för ett år sedan. 

jag kanske inte ens är samma person som för en månad sedan.

förändring är oundvikligt. 

förändring kan vara bra.


för sex månader sedan var jag tyngd av livet.
jag visste inte min riktning, jag förstod inte min mening.
jag vandrade vid kanten, rädd för att ta det sista hoppet ut i det okända.
som en fri fågel ville jag flyga.
bakom mig kände jag min barndom dra i mig, lyckans oskyldiga glimt.
jag har drömt många gånger om det ögonblick då jag flyger genom luften, omfamnar det fria, vinden fångar mig och jag blir den jag skall bli.
aldrig trodde jag att jag inte skulle vara redo när ögonblicket visade sig.
vinden jag drömde om, drog mig hårt och motvilligt över kanten, klippavsatsen blev till damm av mina fumlade händer.
och jag flög inte, jag föll.
inte vackert och graciöst, utan smärtsamt och ilsket ramlade jag.
tusentals tankar tyngde ner mina axlar, och ingenting annat följde mig neråt.


sex månader senare och jag ligger i snön och gör snöänglar.
solen gör snön magiskt glittrande.
jag landade, men jag landade mjukt.