Det var så längesen att jag nästan glömt bort hur det känns.

jag känner mig sådär. riktigt sådär. någonstans mitt emellan. jag hatar "emellan" skiten, inte riktigt arg, inte riktigt ledsen, inte riktigt glad heller. vad är väl meningen? istället sitter man och känner sig sunkig, med david gray. största trösten i hela vida världen. för att uthärda pluggarkvällen, som jag så oklokt försatt mig i, ska jag slurka på en enormt stor kopp te, äta en bit kycklingpaj och lyssna på kloka ord av sarah mclachlan. kanske löser sig allting magiskt efter det, vem vet.