hallelujah

för tillfället skriver jag en recension om boken kurt cobain-heavier than heaven.
jag gillade boken, den var intressant och fick igång tankarna åt alla möjliga håll.

kanske är det så att meningen "Att leva" betyder att kämpa så att svetten rinner. det är på det viset man verkligen känner att man lever. jag vet att det finns saker värda att kämpa för, jag vet också att ibland måste man kämpa till det yttersta bara för att komma upp till ytan igen. livet betyder att känna. förlust, glädje,sorg, hat, vad som egentligen. men det låter så hårt egentligen, att bli tvingad att uppleva allt det där.
sorg suddar ut allting annat. jag vet det. jag vet också att minnena kommer tillbaka igen, långsamt men säkert. men sorg, har gjort mitt liv väldigt suddigt under en lång tid nu. det är inte förrän nu som jag börjar minnas igen.
det skrämmer mig att jag i mitt liv kommer bli tvingad att uppleva sådana känslor. kanske finns det någon som ännu inte upplevt det, inte fått sin oskyldiga syn, sin naiva tro på livet förstört.
jag hoppas att de i såna fall inte behöver uppleva det. det är ondskefullt.
det finns saker runt det här året, som har förstört mig, jag tänker inte låtsas som något annat. det är ju den enda sanningen. en del av mig, är förstörd.

det man måste minnas, är att det inte bara finns mörker. jag såg på livet så under en lång tid, rädd för att minnas, rädd för att prata. ibland är det fortfarande så, ibland dör jag när jag låter mitt hjärta gå dit. tankarna som jag förtränger så länge som möjligt. det är svårt att säga, svårt att förklara hur psykiskt och fysiskt ont det kan göra.
men jag känner mig närmare någonting nu, närmare ett mål, en ny början.
jag är rädd för att börja om , det är jag. men det skrämmer mig ännu mer att tänka att jag alltid kommer att känna såhär, alltid kommer att befinna mig här. jag behöver någonting nytt.
och jag ser en strimma hopp, ett ljus i en mörker tunnel. jag är inte där ännu, men jag kommer dit tids nog.