Istället för ljud är du stilla tyst och inte alls här och nu.

det gjorde sådär ont i själen idag igen. bara att andas kändes plågsamt. tårarna bara kom, knappt så att jag märkte dem, där jag satt. märkte knappt var jag gick, kände bara saknad, såg bara saknaden. den obarmhärtiga saknaden. snart är det den 5e juni. sen kommer den 26e juni, sen kommer den 27 juli, efter det så kommer alla andra dagar som jag kommer att vara utan henne. jag hatar att behöva tänka så, jag hatar att tänka i huvudtaget, när det gör så ont.
jag har hört att man ska känna något annat efter ett tag, det ska inte göra såhär ont i evigheter.
men jag har haft ont i evigheter, och det försvinner inte.
jag kan inte hantera det här. jag kunde inte då- jag kan inte nu.
jag vill orka med, vill tycka att livet är roligt igen. vill njuta.
men den här orkeslösheten jag har, tär så himla mycket. det känns så obehagligt att se sig själv i spegeln och inse- hur otroligt lite jag bryr mig nu. om någonting alls. jag är för trött, och allting är för jobbigt. det är knappt att det spelar någon roll att imorgon kanske blir en bra dag, när kvällen ändå måste komma till slut.


jag är ledsen idag, det är jag. riktigt jävla helvetiskt sorgsen. och arg. och trött.
det är så.