Jag hoppas det ser ut som att jag vet, fast jag har faktiskt ingen aning.

michelle featherstone spelar i mina högtalare, såsom coldplay har gjort hela helgen.

musik har haft en lugnande effekt på mig de senaste dagarna, nästintill en bedövande effekt. allt jag har hört är musiken, allting jag har känt och rört är musik, fridfulla melodier som dansar så vackert i skuggorna. texterna som alltid har gjort min själ så levande, utan att någonsin ha krävt någonting tillbaka. kanske är det där sanningen ligger. i en osjälvisk melodi.

jag kan inte direkt påstå att livet inomhus har lockat märkbart mycket under de senaste veckorna. vilket jag antar är fullt förståeligt i och med att termometern brukar stå på 25-35 grader hemma hos mig för jämnan nu för tiden. missförstå mig inte nu, jag klagar inte, inte alls, jag bara påpekar faktum.
fast om jag tänker tillbaka några veckor så kan jag nog inte riktigt berätta vad jag har gjort, för att jag ärligt talat inte minns. jag antar att jag har spenderat x-antal timmar och dagar med vänner, badat, solat, arbetat, legat i sängen och tittat upp i taket, kört bil i regn, lyssnat på väldigt mycket musik, spenderat pengar, och troligtvis någonting mer. det låter ju inte alltför dåligt när man sätter det på pränt. jag skulle chansa på att fler saker hinner hända innan jag lämnar landet också. ingenting borde egentligen kännas speciellt dåligt just nu.
så varför känner jag mig så tom, så kall, så fruktansvärt jävla borta?


nu tänker jag spendera resterande dag på annat vis