som ett färgfotografi som någon förstört med flit, är jag svartvit inuti?

tjurskallekänslan är här. ni vet känslan, det är jag säker på.

kroppen gör lite ont, den är såhär smygande irriterande att man skulle vilja kliva ur den och ställa in den i garderoben ett tag, rummet ser ut som skit, visserligen är det 100% mitt fel, men det dämpar ju inte lusten att vilja kasta allting värdefullt i golvet åtminstone 5 gånger.
jag håller på att bli galen av irritation gentemot att familjemedlemmarna verkar använda mitt rum som någon jäkla svängdörr. och någon irriterande kommenterar kommer alltid ur dem också.
jag borde väl antagligen vinna något form av pris för hur bitchigt och surkartigt mitt humör har hoppat fram och tillbaka under de två senaste timmarna. men vissa dagar har man väl tillåtelse att vara den absolut sämsta versionen av sig själv right? man har väl ändå rättighet att vara en riktig skithög gentemot alla personer som man bor ihop med? om inte, så borde man ha det.

för stunden så kollar jag på film i min mysiga säng, och gömmer undan mitt dåliga humör för resterande av familjen. jag tänkte att det vore relativt klokt under omständigheterna.
tycker kanske lite synd om mig själv också, mer för att muntra upp mig själv, än att det faktiskt är något som är värt att tycka synd om.

nog om detta elände och surskallerier.