känner mig en aning sentimental för stunden. bäst att inte begrunda det hela alltför seriöst, ordet "varför" brukar aldrig fungera bra i mina grubblerier.
jag har mest spenderat förmiddagen med musik i högtalarna, sjungit relativt högt, (sådär högt som man sjunger när man är ensam hemma) stökat och bökat runt i rummet, försökt ordna någon viss ordning, gett upp, och sedan stökat till det lite till. och ja, om någon minut ska jag åka till jobbet.
sådär har hela veckan hittills sett ut faktiskt, så känns kanske lite onödigt att skriva samma inlägg dag in och dag ut, men det är tristessen som skriver, inte jag. och med det sagt, så lämnar jag det här inlägget till dess öde, och även jag går ut för att möta mitt eget öde. eller, jag föredrar att inte kalla adlibris mitt öde, men jag hoppas att ni förstår principen åtminstone. om inte, ja, äh, spillerill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar