Det är bara jag och jag bor ju här, men man vet aldrig var jag är.

just idag, denna söndag , den 19 september, gör det så himla ont i hjärtat. jag vet fortfarande inte hur man gör när det blir så, när det känns som att hela kroppen har ont, varje organ, varenda liten del av min själ. jag vet inte riktigt hur man gör då. ingen har lärt mig hur man lär sig att sluta sakna. sluta tänka bakåt och på något vis gå framåt när sorg och tragedi slänger en ner på marken en sommarmorgon. ingen har lärt mig hur man gör.
jag undrar hur man visar en god min, när tankarna är så långt borta som de någonsin kan komma. till en annan värld, en annan värld helt.

jag har tänkt så mycket på den dagen på senaste tiden. tvingat mig själv att återuppleva det, känt hur jag har drömt om det, och vaknat upp i ren panik om nätterna, tröstlös.
det är det mest fruktansvärda med att sakna någon, att aldrig bli benådad. att aldrig få vila, och att aldrig få se det där leendet igen, att alltid bli tvungen att komma tillbaka till verkligheten där det där leendet inte längre finns. det finns platser som jag ogärna går till, ämnen som jag inte diskuterar,bilder som jag inte tittar på, och skämt som inte längre går att skratta åt längre.
och det enda jag kan göra, är att gå till jobbet imorgon vid nio, åka hem vid sex, och göra om den processen dagen därpå. förut gav det mig en känsla av lättnad, att vara någon annanstans, det gav distans till mina tankar, men jag vet inte längre om det fungerar.
jag önskar att det inte vore så förbannat svårt ibland.