Du måste lova att du gör det exakt som jag kommer ihåg. Du måste lova att du gör exakt som då.

du vet inte hur det är, du vet inte hur det känns. hur ofta har man inte använt det talet? på något vis är det skönt, ett sätt att distansera sig själv ifrån de frågvisa. de vet inte hur det känns.
berätta säger dom, berätta då. och jag får dåligt samvete, för jag vet inte alls hur man berättar. jag vet hur man pratar, kanske lite för väl. men jag har ingen aning om hur man berättar. hur man förklarar en känsla, det kan inte jag. jag kan göra tal, känslosamma tal om hur livet känns, och allt dumt och pinsamt som jag gjort, men allt är så inövat att det inte ens känns i kroppen. det är bara ord egentligen. det är obetydligt. vem är dom att tyda mina ord när de inte har någon mening, när orden känns gamla och fel direkt när de har lämnat min mun? vilka är dessa människor, som tror att de har rätten?

jag ligger i sängen och lyssnar på ledsamma låtar, med en ledsam film i bakgrunden. jag antar att jag har valt misären idag, eller kanske misären valde mig? allt jag vet är att tankegångarna inte har haft några soliga utgångspunkter. vill bara sjunka in i själva känslan, fördjupa mig i den ordentligt, och aldrig mer lämna mitt rum. kanske är det det bästa med att vara ensam hemma, hur man kan vara på det exakta humör man faktiskt är på, utan att behöva ta hänsyn, vara rationell eller snäll gentemot de människor man normalt sätt bor med. det är avslappnade. det är bara jag, jag och mitt humör.