the heart longs to get away

har kameran i knäet och bekantar mig lite smått med min nyfunna vän. jag tror att vi kommer att komma riktigt bra överens, han och jag. mhmja, min kamera är en hane.

på senaste tiden har humöret flygit hit och dit. en bra period ibland, därav lyckan känns övermäktig, för att sedan övergå till en mer ljummen känsla av urin.

kanske är det så att man inte är medveten om den lycka man upplever, förrän lyckan plötsligt upphör, och en negativ invasion av känslor kommer fram? jag vet inte alls, jag bara resonerar högt här, men så kan det vara.
för jag har varit himla glad, och det inser jag nu. nu när jag känner mig mindre glad, mer otillräcklig, mer negativt inställd till det mesta som försiggår.
jag vet heller inte riktigt vad det är som har utlöst känslan, men dessvärre går den i princip inte att ignorera. kanske är det egentligen inte den fråga man bör ställa sig, utan snarare, vad var det som gjorde mig lycklig?eller är det här humöret mitt normala humör, och den där lyckan som slinkade in bara en tillfällig förvirring ifrån min sida? ja, som sagt, jag vet inte.
jag är bara en dåre som söker svar.

skulle man se på saken på ett simpelt sätt, så vore det att gå tillbaka till lyckan. bara, välja lycka för en gångs skull. välja rätt. det känns som att jag bara gör misstag nu för tiden. misstag efter misstag. jag önskar att jag hade någon som kunde säga vad jag skulle välja, så att jag slapp beblanda mig med några problem i huvudtaget. men lycka var det, och lycka får man inte lättförtjänt. nog fan vet jag det. nog fan vet jag att man ibland måste kämpa för att hålla huvudet över vattenytan. nog fan vet jag. jag om någon.

det där var något, vad vet jag inte.
något viktigt, något som betyder någonting, fastän jag inte vet varför eller ens hur.
men det är torsdag idag, klockan är 21.26, och jag vet inte vem jag är längre.