alltså, dagarna är ju som de är mest. vardagliga liksom. man hamnar i någon form av lunk, när man går upp på morgonen, åker till jobbet, jobbar och för att sedan åka hem igen. och så har det knegat på de senaste veckorna. jag har lunkat och väntat, för att sedan vänta och lunka lite till. just nu går allting ut på att vänta. jag väntar på att väckarklockan ska ringa, väntar på att bussen ska komma, väntar på att jobbet ska sluta, väntar på fritid, väntar på att min mobil ska vakna till liv igen, väntar på min kamera, väntar på min usaresa, väntar, väntar, väntar. mjadu, lite frusterad med tillvaron är jag allt.
och jag gillar hur ronnie beskriver "idol". det är helt enkelt väldigt sant, och; måste jag tillägga, väldigt tragiskt.
jag småsomnade på lunchen idag, så därför tänker jag sova nu, och förhoppningsvis inte somna vid lunchen imorgon.
fred ut
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar