Jag hade barnsliga tankar men vi är inga barn längre eller hur?

så mitt humör har spökat den här veckan. jag kan inte rå för det, jag ryter till för minsta lilla. vet inte varför, jag bara tjurar. gormade åt mamma för några minuter sedan om något, minns inte ens vad det var, så oväsentligt var det.
om jag hade möjlighet så skulle jag nog ha stått kvar och skrikit, bara för att få ut det där arga inom mig. kanske är det så att jag på ett vis njuter av ilskan, för den är så mycket lättare att hantera än allt annat. den är utåtagerande och ger mig något tillbaka åtminstone, även om det är skuldkänslor.

mamma sa att jag inte gör någonting hemma, och hon har banne mig rätt. jag gör ingenting. och här är varför, jag bryr mig inte. jag orkar inte samla ihop tillräckligt mycket energi för att bry mig. och det stör mig något helt otroligt mycket. vill inte alls vara likgiltig och självisk, men sån tror jag att jag har blivit. som jag sagt åtskilliga gånger så vill jag inte vara här, och därmed så kommer det här humöret fram, det här humöret som gör alla andras liv till helveten. kanske borde göra oss alla en tjänst och dra en gång för alla. för helvete linn.

haha, muntra, glada linn