Om du finns, om du kan, om du vill komma hit, kom hit, kom hit och slunga mig rätt in i smeten, jag faller med flit

det känns som att det enda jag sysslar med nuförtiden är att såra människor jag bryr mig om. det borde finnas någon typ av hejdknapp för sånt, men jag verkar inte vara programmerad på det viset. jag undrar om jag ens har möjlighet att göra det rätt igen, eller om allt bara är för sent nu.
jag bara vill säga så mycket, men orden tycks ha tagit andan ur mig, och helt plötsligt är du behandlad med tystnad. jag vet bara inte riktigt hur man gör när förvirringen tar vid.
jag antar att jag behövde få veta vad du tänkte, behövde känna mig säker, men det gör jag inte. och det är jag ledsen för. det är bara jag, och det är jag också ledsen för.


har en äcklig personlighet just nu, som bara malar sig vidare in i mig. är nog vidrig ett tag till, otrevlig och jävlig, krånglig och dryg, förbannad och less, grubblande och ledsen. så jävla typiskt mig. borde låta sömnen ta över en natt till, istället för att sitta här och skriva dynga, mhm, det borde jag nog.

jag är också less på mig själv okej?
riktigt jävla less.