the spherical bear just wasn’t aware; his abnormal condition never damped his mission.

ibland inbillar jag mig att det är omöjligt att resa sig upp igen. 

att den senaste smörjan av olycka var den sista droppen.

nu är det kört.

jag ligger där på min botten och tänker sådär. 

tid går och känslor viner i vinden.

och jag reser mig upp.

efter ett tag.

för det var inte sista droppen, kroppen och sinnet klarar så mycket, bara den får ligga på botten ett litet slag.

och sådär pendlar livet.

känslorna får alltid styra vägen. 

det är lättast och svårast så.

jag ligger där nere på min botten och känner hur vinden brusar upp sig till storm däruppe.

och plötsligt sås ett frö inuti mig, ett frö villig att ge mig en chans att dansa igen.

och jag vårdar om den, låter den växa inom mig, tills den blommar ut till den vackra blomma jag alltid vetat att lycka ser ut som. 

och jag dansar.

ibland kan jag känna hur mitt hjärta dansar inuti mig. 

det dundrar på med en rytm som befriar mig.

jag när min dans med vackra vänskaper, kommande resor, vandringar och stundvis tystnad.

och när en dag som denna har gått, och jag ligger i min säng på kvällen, kan jag känna ett inre lugn. 

jag är inte längre kvar på min botten.

jag är inte längre driven av en negativ energi.

jag är inte lika rädd för att tappa fotfästet.

det var inte sista droppen.

jag går på mina vandringar med mina krigsärr synliga.

jag skäms inte längre.