And sedately I sat there In my quiet mist of rage. How I wanted to tell you ut I was hushed by my shame

Jag sitter på en buss, en resdag som många andra, men till skillnad från alla dessa andra dagar så gråter jag. Jag blundar hårt och lyssnar på högljudd musik för att tränga ut känslor av intensiv ångest och vidriga skuldkänslor som virvlar runt inom mig.
Jag öppnar ögonen och jag ser barn titta upp till mitt fönster, barn som vill ha pengar, barn som vill ha mat. Barn som lärt sig tidigt att stå på sina bara knän och be.
Jag vänder bort blicken,
Be någon annan, tänker jag.

Jag vänder blicken till en lastbil, och på lastflaket ser jag en liten griskulting ligga ensam. Det är hett, och den kan knappt gå utav utmattning, uttorkning och fullständig misär.
Klumpen i halsen växer sig stor, det värker något helt förskräckligt.
Fler tårar rinner, och fortsätter rinna tills bussen har åkt många mil till och Kambodjas vackra åkrar har fått mina snyftningar att lugna sig.

Dessa stunder är svåra.
I min förtvivlan vill jag skrika och göra uppror mot allt som är fel, alla felbehandlade själar på denna jord.