Dagboksanteckning 11 februari

Min vistelse till angkor wat blev kortvarig.
Jag inbillade mig att jag var någorlunda frisk imorse.
Min kropp och mitt sinne slogs för fullt, tills jag till slut gick itu.

Mina steg var långsammare än de andras, men jag tänkte att jag nog kommer ifatt.
Jag hörde inte riktigt vad guiden sade men jag tänkte att det kanske inte var så viktigt.
Jag hade ju kommit dit.
Inte svagare än någon annan. Stark.

Vi vandrar in bland templena, mitt huvud börjar bli tungt, och någonstans avlägset hör jag hur jag säger; det här kommer inte gå, jag kommer att svimma snart.
Lättare sagt än gjort så satt jag där, lutad mot en stenvägg med fyra oroliga blickar som tittade ner på mig.

Nu ligger jag åter på mitt rum, trött ända in i själen.
En propp har gått i rummet, så lamporna och (ännu viktigare) ac:n funkar inte.
Det tog väldigt mycket vilja att gå ner och säga till i receptionen för en och en halvtimme sedan.
Dessvärre var det förgäves, för ännu har ingenting hänt.
Jag har öppnat fönstren men vinden är stilla därute.
Så just nu samlar jag energi för att gå ner och säga till igen.
Misär gillar visst sällskap.

Idag får humöret vara nere i skiten.