Sometimes you just need a little a home, a little "hey, you've been gone far too long".

Förmiddagen har flytt, vi alla ligger kvar i våra sängar och gnuggar sömnen ur våra ögon.
Min säng är rörig, lakanen ligger huller om buller, och jag minns  färgstarka drömmar.

Vi befinner oss i kuala lumpor, vårt näst sista stopp innan vår resa hemåt.
Luften är återigen varm, vi åker gratisbussar igenom stan och köper billiga saker i affärerna.
Resan är snart slut, så väskan får vara tung och otymplig.

Idag ska vi bege oss på en upptäcksfärd, en gratis sådan till och med. Kuala lumpor har verkligen överraskat oss med lättsamma ting. Guidade turer som är gratis, gratis transport, gratis drinkar.
Och gratis är fint om man är backpackers som oss.

i like wearing lipstick because you leave marks on literally everything omg. kiss a boy’s cheek? my boy now.

I förrgår regnade det för första gången på vår resa. Regnet piskade ner på marken och luften blev klar.

Regnet har sedan dess följt med oss vidare på vår resa till Cameron highlands. 

Här är temperaturen svalare och bergen omringar oss, får oss att känna oss små.

Här odlas Malaysias alla jordgubbar, så imorgon tänkte vi betygsätta några styckna.
Temperaturen ligger på 23 grader och det känns i huden att man har vant sig vid varmare breddgrader.
Både strumpor, byxor och tjockttröja åker på.
Vi lär nog ändra inställning om vad kallt verkligen är, innan vi beger oss tillbaka till Sverige.

Langkawi, malasyia

Vi har återigen åkt vidare i vår resa, nu till langkawi. Och under de två dagar vi befunnit oss här, har en hel del saker hänt.

Vi spenderade första eftermiddagen på havet. Vi satt i en liten båt med fiskespön i handen och solnedgången glödande över våra huvuden. En av de absolut finaste och enklaste nöjena vi unnat oss under den här resan.

Dagen efter bidrog dock med en besk smak i våra  munnar. En  reskamrat fick checka in på sjukhuset efter ha mått väldigt dåligt i flera dagar. Det visade sig att det var denguefeber. Hon kommer nog få vara kvar på sjukhuset i några dagar, men vi håller alla våra tummar och tår på att hon ska må bra så fort som möjligt!

I en grön säng, med gröna lakan och ett grönt täcke

Gårdagen bjöd på en hel del oanade vändningar och stressmoment.
Ett ypperligt test för att se hur bra man hanterar press, med andra ord.

Vi skulle åka båt från koh lanta över till Phuket, eftersom vi flyger till Malaysia därifrån. Vi hade köpt biljetter till både båt och en taxi som skulle komma och hämta oss vid vårt hostel en halvtimme innan. Bara det att ingen taxi kom.
Tiden går och vi blir allt mer stressade. Med tio minuter tills färjan går lyckas vi få tag i en tuk-tuk.
Vi hinner knappt på båten förrän den avgår.
Och den lättnad och lycka vi alla kände i det ögonblicket, går knappt att förklara!

Så idag åker vi till penang, Malaysia.
Klockan är halv sju på morgonen och jag kan i vanlig ordning inte sova.
Tänk, ifall man hade resekamrater som vaknade samtidigt som en själv...
Nåväl, jag tycker om dem trots deras brister.

jag var tvungen att förändra nånting, du hade just lämnat mig, jag vakna upp och höll om en dunk gin men i drömmen jag just drömt höll jag om dig

Havet brusar, vyn är vacker. Det är konstigt hur lätt det är att vänja sig vid allt det fina.
Ofta tvingar jag mig själv att stanna upp, ta två djupa andetag bara för att låta det sjunka in.

Livet består av så mycket intryck, det kan stressa mig att medge att jag inte är fullständigt närvarande i varje ögonblick.
Men ibland, som imorse, solen hade inte ännu värmt upp dagen helt, stranden var tom på människor och det kändes som att jag hade ett helt hav för mig själv.
Då fanns bara det ögonblicket. Den friden.

Jag misstänker att den sjuka jag råkat snubbla över, är halsfluss. Jag vaknade inatt med en sådan otrolig värk i halsen och öronen. Jag låg vaken i några timmar innan jag till slut letade reda på en värktablett och lyckades somna. Jag hoppas att det ska gå över av sig själv, och jag hoppas verkligen att det går över innan vi flyger till Malaysia på fredag.

"Oh the heart has no bones," you say, "so it won't break" But the purpose of loving is the pounding it takes

Jag ligger och gottar mig i en hängmatta. Vårt hostel liknar mer en perfekt trädkoja för småbarn än boende för backpackers, men jag är nöjd. Jag kanske inte var jättenöjd igår när en råtta smög omkring på en trädbalk bakom huvudet på mig. Men annars så.

Vi har spenderat dagen på fyra olika öar kring koh lanta.
Snorkling och vattenbus har ingått i denna måndag.
Vi har alla blivit helt bestörta vid tanken att det bara är tre veckor kvar innan vi återigen befinner oss på svensk mark.
Vi längtar, samtidigt som vi inte alls längtar.
Precis sådär som det ska vara.

Jag borde egentligen ha ägnat den här dagen med vila, skugga, vätska, värktabletter och halstabletter.
Jag har nämligen åtigen lyckats snappa upp ett virus,  en värk i halsen som bara värktabletter verkar kunna råda bot på.
Jag ska väl erkänna att jag är lite frustrerad.
Det är tråkigt att vara sjuk, men att vara sjuk utomlands, är bara oheligt orättvist och hemskt.
Jag svär på att det var magsjukan i början på året som banade vägen för min  sjukstatistik det här året.
Hur som haver, jag ska inte klaga alltför illa.
Jag har trots allt en strand i Thailand att kurera mig på.