"Oh the heart has no bones," you say, "so it won't break" But the purpose of loving is the pounding it takes

Jag ligger och gottar mig i en hängmatta. Vårt hostel liknar mer en perfekt trädkoja för småbarn än boende för backpackers, men jag är nöjd. Jag kanske inte var jättenöjd igår när en råtta smög omkring på en trädbalk bakom huvudet på mig. Men annars så.

Vi har spenderat dagen på fyra olika öar kring koh lanta.
Snorkling och vattenbus har ingått i denna måndag.
Vi har alla blivit helt bestörta vid tanken att det bara är tre veckor kvar innan vi återigen befinner oss på svensk mark.
Vi längtar, samtidigt som vi inte alls längtar.
Precis sådär som det ska vara.

Jag borde egentligen ha ägnat den här dagen med vila, skugga, vätska, värktabletter och halstabletter.
Jag har nämligen åtigen lyckats snappa upp ett virus,  en värk i halsen som bara värktabletter verkar kunna råda bot på.
Jag ska väl erkänna att jag är lite frustrerad.
Det är tråkigt att vara sjuk, men att vara sjuk utomlands, är bara oheligt orättvist och hemskt.
Jag svär på att det var magsjukan i början på året som banade vägen för min  sjukstatistik det här året.
Hur som haver, jag ska inte klaga alltför illa.
Jag har trots allt en strand i Thailand att kurera mig på.