har vi tid innan allting tar slut?

det känns som att jag måste fortsätta med ännu ett inlägg, mest för att jag hamnat i något form av rus, och fingrarna bara flyger över tangenterna.

jag har spenderat mycket av denna dag sökandes efter svar, svar kring framtiden, vad sjutton det är som väntar därute. ungefär tre timmar senare, och jag är inte alls lugnad, eller ens lite säker på vad jag håller på med. det är väl det jag hatar mest med just den här perioden i mitt liv. ovissheten, rädslan för att missa någonting viktigt, rädslan för att förlora någonting som jag aldrig kan få tillbaka. det är så livet är, men ibland, har jag väldigt svårt att acceptera det. jag antar att jag har motgångar idag, som jag för ett år sen inte ens i mina vildaste drömmar kunde föreställa mig. just den insikten är väl det som både håller mig tillbaka och tvingar mig framåt. det är ett sådant komplext problem, utan några rimliga svar kring det. det är en dag-till-dag grej, som man till slut måste möta själv.

jag skulle chansa på att det här var något som skulle verka vettigt i början, men i slutändan hamnade lite huller och buller. jag tror väl det är där någonstans jag finns. bland huller och buller.

I need direction to perfection

okej, för att kommentera mitt förra inlägg; så överbevisade jag min magkänsla. jag hade en helfestlig dag, och satt mest och fnissade med min överglada vän Josefin. det kan vara så fasligt skönt att skratta, nästan så att jag hade glömt det där ett tag.

för att berätta en skrämmande men dock komisk (såhär i efterhand) händelse;
jag blev överfallen.
av en katt.
den var galen, okej? bara kastade sig över mitt ben, som om den inte sett mat på år och dar. ett äkta köttsår trädde sig fram på mitt ben.. okej, snarare några rivsår, but still. skjut katten i skallen.
min lärdom från detta är;
när grannens katt kommer fram runt hörnet, stanna inte. spring istället.
tänk på det hörrni. akta er. var rädda om er.

I'd rather live in your world, then live without you in mine

redan nu, är jag tämligen osäker på hur dagen kommer utveckla sig, magkänslan menar på att det kommer att gå utför, ett rykte som spridits i hela min kropp. men jag dementerar det! det ska lösa sig mina kära vänner, det kommer att lösa sig.
förresten så har jag påsklov nästa vecka, vilket betyder att jag ska spendera en hel vecka med massor av vänner jag inte har sett på evigheter, fira påsk med mysiga släktmiddagar och bara kurera mitt sinne tills det inte finns något plågsamt kvar i kroppen.

och på tal om ingenting, så börjar jag klockan tio över tio med naturkunskap idag. och det betyder med andra ord att jag måste gå till bussen nu.


fred ut

Mr Brightside

det är den 25 mars idag. tiden går sådär löjligt fort nu för tiden, inte så att jag klagar egentligen, men det skrämmer skiten ur mig. det finns fortfarande väldiga orosmoment och alltför många ångestladdade ämnen för att jag ska känna mig lugnad inför framtiden.

egentligen är det såhär; en del av mig är helt fasligt glad inför hur allting går framåt, galet spänd inför nya äventyr osvosv, men sen existerar ju alltid den här delen som är fasligt ängslig och orolig. hur kommer det här egentligen te sig i slutändan? jag antar att det är ungefär vid den här tiden som man ska börja söka svar på dessa frågor. wow, den 25 mars. det är verkligen dags att börja söka svar.

men om jag för en gångs skull ska stanna i nutiden, och berätta lite om vad NULÄGET vill ge mig.
snart, alldeles snart, ska jag åka bort, upp mot norr, upp mot en stuga i fjällen rättare sagt.
det som hittills har varit mest intressant är väl att se min mammas pendlande humör, hon gör nämligen alltid såhär. i alla mina 18 år, så har min mamma alltid fått några kolossala vredesutbrott när vi ska resa någonstans. tänk er, varje semester, varje högtid, varje gång någon form av packning ingår. det är rätt så många vredesutbrott. numera är jag relativt road av det hela, idag till exempel, satt jag och fnissade när hon rasade över att jag jämt förstör handdukar. vill ni veta en hemlighet? jag förstör inte handdukarna. det gör mamma. något jag så vänligt påpekade, det resulterade i att hon blev rosenrasande över sängkläderna. listan kan bli oändligt lång om jag ska lista allting som hon brukar bli arg på. frågan de flesta skulle fråga sig är; varför, varför gör hon såhär? hur orkar hon ens samla så mycket irritation inför något så simpelt som handdukar? jag har då alltid undrat detta, och ännu inte funnit något vettigt svar. så jag antar att de resterande semestertillfällena kommer att urarta sig på samma vis. jag får väl helt enkelt sitta och fnissa åt hennes löjliga beteende för mig själv.

ops, blickade precis igenom mitt rum. hur, hur, hur blev det såhär stökigt? eller okej, det är ju inte kolossalt stökigt, såsom det var igår. men jag menar, om jag nu städade igår, är det då inte logiskt att det ska vara städat idag? jag tror inte att jag klarar sådan press som ett städat rum inger. jag tycker faktiskt om när det är lite rörigt. det känns så hemmalikt.
och jag kan även berätta att jag återfunnit the killers igen. trodde att vi tappat kontakten där ett tag, kändes som att vi inte hade något utbyte av varandra. men nu, är gnistan tillbaka igen.

då vill man skrika börja om och stanna kvar men vem hör en sådan sliten kommentar?

jag kan inte förklara det längre.
det är så läget ligger till.
jag kan inte.

vi pratar om vart vi ska just inatt men jag antar att vi menar hela livet

så, in my place spelar i mina högtalare. helt klart en utav mina favoritlåtar, det är någonting med den som bara berör min själ på de märkligaste sätten.

jag är rätt så trött nu för tiden, sover väldigt dåligt, drömmer mycket och ja, det finns mycket man skulle kunna säga om hur livet känns just nu. vet dock bara inte hur jag ska formulera mig, det finns så mycket att säga som aldrig blir sagt.

på tal om något helt annat så har jag en plugghäst-vecka den här veckan, PA-arbete som ska vara färdigt, engelskauppgifter, och samhällsprov. allt handlar om inställningen va? dags att börja anstränga sig med peppningen nu.



some you win, some you lose. this losing is hell