jag kan väl egentligen bara erkänna att jag har mycket tvivel inom mig just nu. det skulle vara skönt att blåneka hela skiten och bara ligga ute i solen hela dagarna. men jag kan inte. och vad som känns (om möjligt) värre är att jag inte vet varför. jag låter min kropp krampa ihop på kvällen, jag låter mitt hjärta gå dit där det gör så ont, jag står inte emot längre. jag låter tvivlet växa.
jag undrar vad meningen är, om det finns en lösning, och jag undrar, när besvikelserna ska sluta svida.
ibland vill jag bara somna om igen, hoppa över "leva"-delen och försvinna in i det här mörkret.
men i mörkret finns inga svar.
jag behöver svar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar