Även dom som inte vågar leva dör någon gång.

jag tror att jag börjar insjukna i misär. för det är ännu en dag, där jag bara känner hopplösheten komma, och jag vet inte vad jag ska säga. jag vet inte alls.
jag känner mig hopplös när folk frågar hur läget är, som att ett ärligt svar skulle tråka ut dem på något vis. man kan inte vara ledsen hur länge som helst. man kan faktiskt inte säga att humöret är nere i skiten varje dag. det är onormalt. icke acceptabelt.
så jag mår bra.
allt känns riktigt bra
och nu är alla nöjda
alla utom jag