sinking to rise no more

det är mycket som inte betyder något på sistone. mycket som inte känns alls. jag vet att det är illa, ett dåligt tecken, något som borde göra mig orolig. men jag trivs för mycket. igår var jag bedövad, eller benådad kanske passar bättre. fri. utan känslor. tom, kall. borta ifrån allt som gör ont, jag kände ingenting. jag dansade och log, för att det gick så enkelt, jag skrattade med en främling för att det inte gjorde någonting. jag tyckte om gårdagen. för allt jag kände hela dagen lång var skratt. i tjugofyra timmar var jag känslolös. jag har nog aldrig varit lyckligare.

men det här onda såret sitter i hjärtat och det finns bara ingenting att göra åt saken. det finns där, när man vaknar upp ifrån känslolösheten, man kan inte önska bort det, trots att miljontals böner att uttalats, man är bara tvungen att vara där, med sorgen och saknaden. och allting annat bara bleknar. pojken man tyckte så mycket om finns aldrig i tankarna, vännen som svek minns man knappt, allt man minns är vännen som inte får vakna upp imorgon. vännen som inte är här.
och sånt bleknar aldrig. trots att man försöker, trots att man tvingar livet att gå vidare med en ny pojke eller en tillitsfull vän. livet är fortfarande så suddigt och osäkert.
plötsligt litar man inte längre. plötsligt vill man inte längre vara den man var, eller någonsin mer vänta på de som en gång svek, de som glömde att älska tillbaka, de som aldrig älskade.
men här är jag, inne i livets kaos, och försöker att få vardagen att gå ihop, försöker vara den som älskar, fast jag är så kall ibland, försöker att glömma svek som en gång gjorde mig tom, försöker att vara här. försöker att vilja igen.