Dagboksanteckning 26 februari

Norra delen av Thailand var en otroligt fin upplevelse.
Vi var ute på en tredagars trekking där djungeln omslöt en fullständigt.
Därefter fick vi möta en fantastisk organisation som fokuserar på att rädda vanvårdade djur i Thailand. Det var omöjligt att inte bli berörd när vi fick höra om de 37 elefanter som bor där, eller när man fick träffa några av de 400 hundar som följde oss längs  området.

Jag ska erkänna att  jag inte förväntade mig så mycket utav Thailand, men den norra delen förtrollade mig.
Nu är vi nere i koh Tao, en ö längre ner längs kusten. Det är en plats för dykning och fest, huruvida de två saker passar ihop, är oväsentligt tydligen.
Svenskar flockas längs de här öarna, och i ärlighetens namn vet jag inte om jag trivs så bra med det.
En strand är strand varhelst jag är. Jag föredrar nog de lugna och fina stränderna framför de som är fullproppade av röda och rosa ryggar som steker i solen.
Men jag ska inte förneka att det är trevligt att ha en hav med fem minuters gångavstånd från min säng. (Som förresten är fylld av myror).

Thailand, Bangkok

Vi har befunnit oss i Bangkok i två dagars tid nu. Det är en hektisk stad, men den fortsätter att förvåna mig. Gatorna är rena, och demonstrationerna har vi ännu inte sett skymten av. Tack och lov. 

Alla  är vänligt sinnade, och varhelst vi går möter vi ett vänligt ansikte. 

Vi har också  tillfrisknat. Äntligen.

Vi blev sänkta av sjukdom, nu flyger vi längs gatorna av vår nyfunna energi. 

Vi lämnar Bangkok imorgon för att börja resan norr om Thailand. Där väntar äventyr som tredagars trekking, elefantturer, tempel och annat roligt. 

Mycket att se fram emot! 

Det är svårt att tro att vi varit borta i halva tiden nu. 

Tiden springer iväg med oss! 

Dagboksanteckning 11 februari

Min vistelse till angkor wat blev kortvarig.
Jag inbillade mig att jag var någorlunda frisk imorse.
Min kropp och mitt sinne slogs för fullt, tills jag till slut gick itu.

Mina steg var långsammare än de andras, men jag tänkte att jag nog kommer ifatt.
Jag hörde inte riktigt vad guiden sade men jag tänkte att det kanske inte var så viktigt.
Jag hade ju kommit dit.
Inte svagare än någon annan. Stark.

Vi vandrar in bland templena, mitt huvud börjar bli tungt, och någonstans avlägset hör jag hur jag säger; det här kommer inte gå, jag kommer att svimma snart.
Lättare sagt än gjort så satt jag där, lutad mot en stenvägg med fyra oroliga blickar som tittade ner på mig.

Nu ligger jag åter på mitt rum, trött ända in i själen.
En propp har gått i rummet, så lamporna och (ännu viktigare) ac:n funkar inte.
Det tog väldigt mycket vilja att gå ner och säga till i receptionen för en och en halvtimme sedan.
Dessvärre var det förgäves, för ännu har ingenting hänt.
Jag har öppnat fönstren men vinden är stilla därute.
Så just nu samlar jag energi för att gå ner och säga till igen.
Misär gillar visst sällskap.

Idag får humöret vara nere i skiten.

Dagboksanteckning 10 februari

Efter femton långa busstimmar så har vi kommit fram till siem reap. 

Luften är varmare här, mer kvalmig, och under dagen kan temperaturen nästan närma sig fyrtio grader. 

Jag har aldrig någonsin varit med om sådan värme. 

Vi lider fortfarande av något elakt virus som rusar runt i våra kroppar, så dagarna har varit fyllda med böcker och tupplurer. 

Jag längtar efter tillfrisknande. 

Imorgon däremot, beger vi oss iväg mot angkor wat. 

Våra dagar i Kambodja är räknade och vi vill försöka uppleva lite av deras kultur åtminstone innan vi far vidare till Thailand. 

Dagboksanteckning 7e februari

Vi trodde att vi var gudar på färd igenom världen, ingenting kunde rå på oss.
Tills en magbakterie drabbade fyra av fem tjejer.
Vi är numera väldigt ödmjuka och underlägsna till alla högre makter.

Vi väljer därmed att stanna en extra natt, så att det finns en någorlunda chans att överleva de elva timmar vi ska spendera på bussen till siem riep.
God help us.

Men vår hälsa åsido,  så har vi det väldigt bra.
Vi har så många historier att berätta , att det är svårt att hinna dela med oss av alla.
Sand som bränner våra fötter när vi vandrar, försäljare som vill noppra våra kroppar med tråd, ljudet av havet som kluckar i våra öron, människor som fått oss att skratta, människor som gjort oss upprörda.  Allt och alla är en historia.

And sedately I sat there In my quiet mist of rage. How I wanted to tell you ut I was hushed by my shame

Jag sitter på en buss, en resdag som många andra, men till skillnad från alla dessa andra dagar så gråter jag. Jag blundar hårt och lyssnar på högljudd musik för att tränga ut känslor av intensiv ångest och vidriga skuldkänslor som virvlar runt inom mig.
Jag öppnar ögonen och jag ser barn titta upp till mitt fönster, barn som vill ha pengar, barn som vill ha mat. Barn som lärt sig tidigt att stå på sina bara knän och be.
Jag vänder bort blicken,
Be någon annan, tänker jag.

Jag vänder blicken till en lastbil, och på lastflaket ser jag en liten griskulting ligga ensam. Det är hett, och den kan knappt gå utav utmattning, uttorkning och fullständig misär.
Klumpen i halsen växer sig stor, det värker något helt förskräckligt.
Fler tårar rinner, och fortsätter rinna tills bussen har åkt många mil till och Kambodjas vackra åkrar har fått mina snyftningar att lugna sig.

Dessa stunder är svåra.
I min förtvivlan vill jag skrika och göra uppror mot allt som är fel, alla felbehandlade själar på denna jord.