This too shall pass.

vinden susar i mina öron, den lätt kyliga morgonbrisen påminner mig om att hösten snart är på intåg.
jag cyklar snabbt och hetsigt runt slingriga stigar, ängar, uppför branta kullar och nerför djupa stup.
och jävlar vad jag lever.
jag kan inte låta bli att le åt allting.
jag har ingen musik med mig, bara ljudet av mina egna tankar och naturen.
det är så fridfullt.
i detta är jag lugn, i detta är jag fri.
adrenalinkicken drar igång kroppen och jag cyklar för allt jag har.
alla onda tankar blåser iväg i takt med att hjulen gräver märken i leran, ljudet av min andhämtning.
det är som om en stor tyngd lyfts från mina axlar.

jag möter några få människor längs vägen,  som likt mig, är beroende av den här kicken.
jag cyklar förbi en man som sitter vid en gungställning.
han talar i sin telefon och märker knappt att jag passerar.
och jag har lust att slita telefonen ur hans grepp och ropa att han faktiskt missar det.
den här gyllene stunden denna söndagsmorgon.