the sound of that music travelled to me from that orphan sky and pulled it all in my vault

idag är bara en dag utav många. mitt humör är bara ett utav hundra. min värld känns grå, inte svart eller vit som ni säger. mina armar håller hårt om min kropp, säger åt mig att hålla ihop, att andas igen. mitt rum skriker i mina öron, säger att de inte känner mig längre. att jag inte är samma person, inte samma person alls.
jag undrar var jag är, varför världen sprang bort, varför melodin plötsligt slutade spela.

I want to change the world...instead I sleep.

It's easier to fall and harder to stand
It's easier to cry and harder to laugh


det är dag 2 på molnigheten. det är också andra dagen i rad som jag sitter med en filt omkring mig, naiv nog att vägra stänga fönstret, trots att vädret inte ser ut att bli bättre idag. allting handlar om attityden.


It's easier to run and harder to be still
It's easier to think and harder to feel


jag kan dock vilja påstå att det finns några positiva aspekter angående vädret.
först och främst, har jag tittat på några av avsnitt av one tree hill, vilket aldrig riktigt är fel.
lite asocialt och enformigt händelsevis, men inte fel.
för det andra så har jag funnit/lyssnat/njutit av ny musik i mina högtalare.
jag har säkerligen något mer positivt, men jag insåg att jag påbörjat ett dåligt mönster därav datorn innehöll alla positiva aspekter. därmed så vill jag påstå att det finns negativa saker med att vädret är lite si sådär och även att många människor arbetar medan jag sitter här.
jo, datorn blir lite för underhållande.

It's easier to hide and harder to trust
It's easier to hate and harder to love

min usa-karta har försvunnit ur min skrivbordslåda och letat sig upp i mitt knä, jag antar att min nyfikenhet inte gick att stillas när allt kommer omkring. jag börjar bli rätt så nervös när jag tänker på saken, men på ett bra sätt.tror jag åtminstone. rädd för att lämna allting bakom mig, samtidigt som jag känner mig förväntansfull inför nya äventyr. ett nytt liv för tretton månader.
det låter inte dåligt alls.


I don’t know how, I don’t know anything
But you’re the temper in my voice
When I sing

the leaving song

just nu sitter jag i mitt rum, med en filt tätt intill kroppen och lyssnar på Ray LaMontagne.
jag är ledsen för att det blir ännu ett "jag lyssnar på.."-inlägg, men jag kan inte rå för det. han är fantastisk. helt himmelsk, ljuvaste musiken på länge. i 5.07 minuter sitter jag där som i trans, med musiken på högsta nivå, känner hur vågarna tar mig bort. så som det ska vara.







förresten så har jag virrat runt i västerås, med mitt förkastliga lokalsinne och min hungriga bror, sökandes efter min fars arbetsplats som jag besökte några minuter innan. jag vet inte om jag tycker att det är speciellt lyckat. men dock desto mer spännande.

Jag gav dig min version av sanningen för att få dig att förstå.

jag kan väl egentligen bara erkänna att jag har mycket tvivel inom mig just nu. det skulle vara skönt att blåneka hela skiten och bara ligga ute i solen hela dagarna. men jag kan inte. och vad som känns (om möjligt) värre är att jag inte vet varför. jag låter min kropp krampa ihop på kvällen, jag låter mitt hjärta gå dit där det gör så ont, jag står inte emot längre. jag låter tvivlet växa.
jag undrar vad meningen är, om det finns en lösning, och jag undrar, när besvikelserna ska sluta svida.
ibland vill jag bara somna om igen, hoppa över "leva"-delen och försvinna in i det här mörkret.
men i mörkret finns inga svar.
jag behöver svar.

Och hon stänger sin mun för att skydda alla orden.

söker efter bilder på internet, jag vet vad jag söker, samtidigt som jag inte har någon aning. jag lyssnar på patty griffin med samma känsla. jag undrar om jag någonsin kommer förstå vad det är som jag söker efter. kanske är det en evig strävan.

bilder strömmar in på min dator, vackra bilder, känsliga, till viss del fåniga bilder. vem ska egentligen bestämma vad som är rätt? jag vill ha någonting nytt. en ny känsla, utforska världen med nya ögon. jag vill trotsa och göra revolt mot någonting, säga ja till något förfärligt och säga nej till något gammalt. ibland vet jag inte alls vad jag vill.

Jag hoppas det ser ut som att jag vet, fast jag har faktiskt ingen aning.

michelle featherstone spelar i mina högtalare, såsom coldplay har gjort hela helgen.

musik har haft en lugnande effekt på mig de senaste dagarna, nästintill en bedövande effekt. allt jag har hört är musiken, allting jag har känt och rört är musik, fridfulla melodier som dansar så vackert i skuggorna. texterna som alltid har gjort min själ så levande, utan att någonsin ha krävt någonting tillbaka. kanske är det där sanningen ligger. i en osjälvisk melodi.

jag kan inte direkt påstå att livet inomhus har lockat märkbart mycket under de senaste veckorna. vilket jag antar är fullt förståeligt i och med att termometern brukar stå på 25-35 grader hemma hos mig för jämnan nu för tiden. missförstå mig inte nu, jag klagar inte, inte alls, jag bara påpekar faktum.
fast om jag tänker tillbaka några veckor så kan jag nog inte riktigt berätta vad jag har gjort, för att jag ärligt talat inte minns. jag antar att jag har spenderat x-antal timmar och dagar med vänner, badat, solat, arbetat, legat i sängen och tittat upp i taket, kört bil i regn, lyssnat på väldigt mycket musik, spenderat pengar, och troligtvis någonting mer. det låter ju inte alltför dåligt när man sätter det på pränt. jag skulle chansa på att fler saker hinner hända innan jag lämnar landet också. ingenting borde egentligen kännas speciellt dåligt just nu.
så varför känner jag mig så tom, så kall, så fruktansvärt jävla borta?


nu tänker jag spendera resterande dag på annat vis

Jag ser en framtid där jag kunde bli nåt stort. Så blås en kyss och fyll min kvot.

jag älskar sommaren, hur mjukt det är för fötterna att gå i gräset, hur det porlande vattnet sjunger i mina öron, hur solen värmer huden, hur allting bara verkar så vackert igen. det finns så mycket bra, och inte tillräckligt mycket dåligt för att få mitt humör ur balans. det är en så himla grym känsla, jag hoppas att den aldrig tar slut.

och på tal om någonting helt annat, så ska jag göra en häftigt rolig och kreativ sak!
jajemen. jag ska göra mina egna gummistövlar.
det är dags att säga ifrån på riktigt. det är dags att..klippa, måla och klistra. ja, det ska jag göra. tänk er, hur häftiga dessa stövlar kommer att bli?
one of a kind utan tvekan!
vad är väl människan utan sina stövlar?

it seems that you're searching me for something you're not gonna find

imorgon börjar det. det hårda arbetet, det tunga slitet.
japp.
jag pratar om ladan, den stora ladan som ska målas om.
pappa ville testa mitt mod och min eventuella rädsla för höjder innan jag började.
han sa att han ville att jag skulle upp på ställningen, inga problem sa jag, jag behöver inte ens göra det pappa, jag är inte rädd för höjder, och det är inte överdrivet komplicerat att måla en lada. så sa jag. men nej sa pappa, du ska testa den. så jag klättrade uppför den ostadiga stegen och klev upp på de definitivt ostadiga plankorna. inga problem sa jag. nemas problemas. inte tänkte väl jag erkänna att hjärtat slog oregelbundna slag, att jag börjat fundera på vilket position som skulle göra minst ont att dö i, om jag ramlade ner. jag var inte rädd alls, bara lite fundersam.
det är ju en annan femma att måla om lekstugan, vilket är det jag har sysselsatt mig med här i två dagar, det är lite mer jordnära och lite mindre risker att bryta alla ben jag äger och har. men det är ju bara en liten observation som jag har gjort. men det är lugnt hörrni, hellugnt.
alla vill väl ha lite spänning här i livet?
det intressanta ska bli att se om min okoordinerade kropp klarar av en sådan utmaning som att stå på en planka 15 meter upp i luften.
jag gillar mina odds.