vi har väl inga hemligheter kvar, men det är så jävla fegt att ge sig av.

om ett tag åker jag och syskonen ner mot Malmö för att se Eric clapton. just i detta ögonblick känner jag mig inte alltför sugen, men det har mest med att göra att jag somnade runt tre hos nillster igår, och gick upp vid nio imorse. verkligen inget jag ångrar såhär i efterhand, jag hade kalasigt roligt när jag shakade rumpan i nyktert tillstånd! det var en ny upplevelse att se statshotellet ifrån det nyktra perspektivet också, det kändes bra givande.

klockorna i kila kyrkas klocka ringer för fullt, och påminner mig om att tiden rusar.
måste sätta igång med packningen. ha det så trevligt, så ses vi igen på onsdag.



helvete vad jag saknar
kramp i hjärtat

även om ett sekel går, så ska jag vänta på vår tur

så, fördriver tiden med att läsa på aftonbladets sida, en vana som jag tar mig för några gånger om dagen, kan egentligen inte påstå att de har alltför intressanta nyheter, allt är bara skit egentligen.
exempelvis, så hittade jag en artikel om en tjurfäktare som har skadats allvarligt, se den här .
min första reaktion var, "jaha, är det nu meningen att jag ska känna medlidande med denna man?"
för jag känner absolut ingenting. försörjer man sig med att plåga djur på det där sättet, med en ständig risk att faktiskt bli skadad själv, ja, då har man uppenbarligen inte så himla många hjärnceller värda att rädda. skyll dig själv din korkade jävel, är min åsikt.

I'm too shy to tell you I need you

det här med att skriva- ibland är det frihet, ibland är det bara bra underligt.
tankar bara dyker upp, de här knäppa tankarna som man intalar sig själv att man egentligen inte tänker på alls. visst låter det hela klokt?

det har varit väldigt upp och ner den senaste veckan. när det är bra, är det väldigt bra, när det är dåligt är det väldigt dåligt. jag blir alltid så himla trött av sånt.
kraven som folk ställer ibland, kraven som jag stället ibland, de kraven är för stora.

det här med att skriva- inte är det så lätt som det ser ut. ibland är det inte frihet alls.





lo kommer på fredag. henne har jag saknat, hon gör någonting med mitt hjärta. det bultar mer beslutsamt, mer med känsla.

Istället för ljud är du stilla tyst och inte alls här och nu.

det gjorde sådär ont i själen idag igen. bara att andas kändes plågsamt. tårarna bara kom, knappt så att jag märkte dem, där jag satt. märkte knappt var jag gick, kände bara saknad, såg bara saknaden. den obarmhärtiga saknaden. snart är det den 5e juni. sen kommer den 26e juni, sen kommer den 27 juli, efter det så kommer alla andra dagar som jag kommer att vara utan henne. jag hatar att behöva tänka så, jag hatar att tänka i huvudtaget, när det gör så ont.
jag har hört att man ska känna något annat efter ett tag, det ska inte göra såhär ont i evigheter.
men jag har haft ont i evigheter, och det försvinner inte.
jag kan inte hantera det här. jag kunde inte då- jag kan inte nu.
jag vill orka med, vill tycka att livet är roligt igen. vill njuta.
men den här orkeslösheten jag har, tär så himla mycket. det känns så obehagligt att se sig själv i spegeln och inse- hur otroligt lite jag bryr mig nu. om någonting alls. jag är för trött, och allting är för jobbigt. det är knappt att det spelar någon roll att imorgon kanske blir en bra dag, när kvällen ändå måste komma till slut.


jag är ledsen idag, det är jag. riktigt jävla helvetiskt sorgsen. och arg. och trött.
det är så.

ni blev min räddning, så obeskrivligt stort

jag hade- utan tvekan- den mest underbara dagen igår. den hade verkligen allt. ni kanske märkte igår, att vädret var 99999999% likt sommar? mhm, och så satt jag och spenderade den fina dagen hos kajsa i saladamm med de bästa brudarna i världen. kan ni tänka er? grillning, kubbspel, första doppet(!) maffig efterrätt och så mycket skratt att magen krampade riktigt ordentligt där ett tag.
fan, vad jag älskar dem där tjejerna alltså. ni är guld värda! :')
jag som egentligen knappt tänkt så mycket på att vi kommer skiljas åt väldigt snart, blev rejält sentimental och ledsam när jag väl insåg det igår. men aldrig kan jag väl tro att det här är slutet för våran underbara vänskap, nejnejnej. det här är bara BÖRJAN.

nu tänker jag plugga lite till mitt sista naturskap någonsin.
efter det tänker jag gå på min sista naturkunskapslektion någonsin.
det gillar jag.


hojhoj!

some days I feel like singing

loggade in på facebook- möttes av femtusenmiljarder människor som gnällde på vädret.
själv sitter jag och njuter. jag älskar regn. och just precis idag, passar det så bra att kolla ut igenom fönstret och skriva klart skolarbeten med en drömmande blick. regn gör mig lugn, jeerem kays låt "have it all" gör också att jag känner mig rätt så glad i själen. snart är jag klar med ännu en engelskauppgift också, nog känns det bra allt.

snart är det slut med all stress, tjat och gnat! jag håller även på med att föra över lite ny musik till min telefon. jag måste säga, att playlisten blir fantastisk.
ibland, eller väldigt ofta om jag får säga det själv - är jag helt jävla grym.

the big bright blue

komiskt hur de här depressiva inläggen kommer in titt som tätt. jag skulle ju faktiskt bara skriva om min kurt cobain recension. en underlig utveckling må jag lov att säga.

men, saker har skett sedan mitt förra inlägg och detta(skriver jag för ofta, eller är det inbillning?)
dock orkar jag verkligen inte rada upp dom, wow, det här är sannerligen det mest okreativa och tråkiga inlägg jag egentligen någonsin skrivit. ursäkta.
men jag är jättejättejättetrött
och klockan är tio.
jag är ledig imorgon
och på fredag
det känns bra, det känns lovande

hallelujah

för tillfället skriver jag en recension om boken kurt cobain-heavier than heaven.
jag gillade boken, den var intressant och fick igång tankarna åt alla möjliga håll.

kanske är det så att meningen "Att leva" betyder att kämpa så att svetten rinner. det är på det viset man verkligen känner att man lever. jag vet att det finns saker värda att kämpa för, jag vet också att ibland måste man kämpa till det yttersta bara för att komma upp till ytan igen. livet betyder att känna. förlust, glädje,sorg, hat, vad som egentligen. men det låter så hårt egentligen, att bli tvingad att uppleva allt det där.
sorg suddar ut allting annat. jag vet det. jag vet också att minnena kommer tillbaka igen, långsamt men säkert. men sorg, har gjort mitt liv väldigt suddigt under en lång tid nu. det är inte förrän nu som jag börjar minnas igen.
det skrämmer mig att jag i mitt liv kommer bli tvingad att uppleva sådana känslor. kanske finns det någon som ännu inte upplevt det, inte fått sin oskyldiga syn, sin naiva tro på livet förstört.
jag hoppas att de i såna fall inte behöver uppleva det. det är ondskefullt.
det finns saker runt det här året, som har förstört mig, jag tänker inte låtsas som något annat. det är ju den enda sanningen. en del av mig, är förstörd.

det man måste minnas, är att det inte bara finns mörker. jag såg på livet så under en lång tid, rädd för att minnas, rädd för att prata. ibland är det fortfarande så, ibland dör jag när jag låter mitt hjärta gå dit. tankarna som jag förtränger så länge som möjligt. det är svårt att säga, svårt att förklara hur psykiskt och fysiskt ont det kan göra.
men jag känner mig närmare någonting nu, närmare ett mål, en ny början.
jag är rädd för att börja om , det är jag. men det skrämmer mig ännu mer att tänka att jag alltid kommer att känna såhär, alltid kommer att befinna mig här. jag behöver någonting nytt.
och jag ser en strimma hopp, ett ljus i en mörker tunnel. jag är inte där ännu, men jag kommer dit tids nog.

one more time with feeling

ni skulle se mina händer för tillfället. någon människa med vackra händer skulle skämmas över mig. hell, jag med mina fula händer skäms över dem. dom är alldeles.. förstörda till och med.
de är hårt att vara mina händer idag kan jag lova er.

jag sitter här och klurar inför lite saker som pågår i mitt liv för stunden. planerar lite, kanske man kan säga, så inte allting blir knasigt såsom de så lätt kan bli. men, efter mina uträkningar, så kommer allting som jag behöver ha gjort bli klart till nästa vecka till och med! om jag lägger manken till, vill säga. så, det är min plan. att lägga manken till, alltså. efter det, så kommer livet stråla mot min fräkniga näsa. jag längtar!



wow, jag gillar känslan

I still feel the scars on my lips. When I touch, when I love, when I kiss

jag är en sån där som häller ut en veckas gammal mjölk i toalettstolen.
det känns så underligt.
jag är en sån där som inte kan baka utan att få massor av mjöl på mig, inte för att det gör mig någonting, mjölet får mig att se kreativ och galen ut, så som jag alltid eftersträvat att se ut.
grejen med bakning är den, att jag gillar det. men jag gillar att göra det på mitt egna lilla vis. allting blir roligare när man gör det på sitt egna lilla vis. eller, ja, mitt lilla vis är åtminstone roande :')

något annat som är bra knep-roligt, är; cykling! folk överskattar dess makt! men det är faktiskt fasligt skönt, med solen i ryggen, och en hund vars enda mission i livet är att dra mig omkull. sådana utmaningar gillar jag.

jag gillar även nil lara - fighting for my love
lyssnat på den hela dagen lång, vilket resulterar i att den här låten inte behöver fight for my love.
you own me nil lara. you own me.

I'm far too smart to get fooled by myself

kikade just in i kylskåpet - ni vet den där automatiska kiken man gör, för att se att allt är bra i universum? men till min förfäran, så var ingenting bra.
det var så mycket mat!
det var som om mamma planerade att ge mat till en 100 mannar armé! det fanns ett system i mitt kylskåp, som nu är helt rubbat. det finns viktiga saker i det där kylskåpet, som är avgörande för min överlevnad, och det tog nästan tio minuter innan jag hittade på det! förstår ni krisen jag upplever? tio minuter.. that's too long. givetvis pratar jag om mina oliver. mhm. oliveeer.. jag har levt på dem ända sedan jag var tre år gammal. de är himmelska! det finns få saker jag tycker bättre om, ur matperspektiv.
man tycker ju att mamma borde inse detta när hon packade in maten för armén. jag tycker faktiskt det.
tur att jag är lugn i sådana jobbiga situationer i alla fall..


för att nämna något annat, som är lite krisartat på en helt annan nivå;
jag har skrivkramp.
kramp i handen.
handen vill ha en mercygun to the head.
tydligen blir det så när man beslutat sig för att åta sig ett skrivarmission som involverar 24 handskrivna sidor om bilteori. det kunde man inte tro va?
det är en sån sak som bara naiva människor håller på med, men nu mina fina vänner, kan jag lugnt konstatera, att jag inte längre är en naiv dumsnut. jag har insett min dumhet, jag har felat.
och troligtvis kommer min hand aldrig att återhämta sig, och därmed påminna mig för resten av mitt liv att aldrig mer skriva 24 sidor för hand igen.
kan vara bra egentligen, jag brukar oftast vilja göra om mina härliga misstag.

en enda sak är givet. Du bär min luft i ditt bröst

jag gillar den här känslan, när jag vill skriva igen. vet inte om vad, har ingen specifik känsla jag vill förmedla, men jag vill bara skriva. sällan man känner så nu för tiden. kanske är det för mycket förändringar kring min vardag för att man själv ska kunna hinna med. tur att man kan konsten att ignorera läskiga saker.

jag har någon form av TO DO-list framför mig. inte just precis idag, bara vettiga saker att ta itu med.

byta ut 50öringarna till enkronor
slänga äppelskruttet på nattduksbordet
lägg in nagellacket i kylen
stämma min gitarr
lära mig att spela gitarr
skaffa ett till vaniljljus
kasta ut mitt cdhylla
slänga min gamla tandborste
göra en fruktsallad med hallon
skriva ett snällt sms till någon
dricka upp godisshoten jag fick för två år sedan
läsa boken mocking bird
osvosvosv

ser ni? inte möjligt att jag kan ha tråkigt ens en sekund.

jag lever på efterglöden just nu, trivs lite, trivs inte ibland.
tycker inte riktigt om den där känslan i bröstkorgen, det trycker lite för hårt.
inte riktigt bekvämt längre.
om jag väntar lite, så kan det vända, en sång kan börja spela, allt kan bli lättare.
jag är bara rädd för att falla. tycker inte om att känna hur marken gungar under mina fötter, hur det blir svart för mina ögon. jag tycker inte om när du inte är här. jag tycker inte om hur lätt det är att förlora sig själv i andras badrum.
men jag lever på efterglöden.
och nu spelar en sång, som gör allting mycket lättare.


ha en bra söndag

jag är mindre stolt nu, mer förlägen

ännu en söndag har gått mig till mötes, vädret är grått, musiken är Lars Winnerbäck och det är skönt. i mitt rum ligger kläder och papper lite huller och buller, kronor och halstabletter kan man hitta lite var som helst här inne. men vädret är grått, och då gör det ingenting att rummet ser förjävligt ut. jag tror faktiskt att jag gillar det bättre såhär.

jag gillar även hur larsan sjunger "sällsynt exemplar" när jag sitter själv hemma. det går knappt att lyssna på lars winnerbäck när de galna familjemedlemmarna är hemma. det är aldrig riktigt samma känsla. inte samma frihet.

jag måste erkänna att just nu har jag inte den minsta lust att förflytta mig på något vis, tycker om att sitta i sängen med datorn på tårna, och läsa om världens alla nyheter. det låter fjuttigt, det låter tråkigt, det kanske det är, kanske är det inte så fantasifullt. men det är skönt. på söndagar är det så det ska vara. grått och skönt.

jag har haft en rätt trevlig helg förresten, med lite olika aktiviteter, dock snörvlat och hostat en del, men det gjorde inte alltför mycket. dagarna gick fort i alla fall. jag älskar när dagar går fort, när skratten förkortar timmarna. jag tycker om natten, hur ljust det är nu, jag gillar att cykla i månens sken. jag gillade den här helgen, den gick fort.

USA-kartan ligger i min öppna skrivbordslåda, synligt placerad så att jag ska tänka mycket på det. jag kanske sa något förut, att USA-resan inte skulle bli av, ja, nu är det så, att den kanske visst blir av. men jag ska sluta skriva om det, för jag verkar aldrig riktigt ha något vettigt att säga kring den. jag återkommer om ämnet när jag vet mer. tills dess så får jag stirra lite extra på den öppna skrivbordslådan. kanske är det så man löser såna situationer nu för tiden.

nu kom låten "jag får liksom ingen ordning" upp, det kändes rätt, det kändes mäktigt. jag skulle vilja se lars winnerbäck live igen. han kan det där, med orden ni vet. musiken är mäktig.
jag kan nog inte det där med orden, så som han kan. det kanske är så livet måste vara.
vissa kan, vissa kan inte.
så det kan vara, så det kan vara.

i en dröm om att fly till någonting nytt

kände mig tämligen olycklig när jag vandrade hemåt från bussen.
tankarna vandrade kring usa-resan i höst. som kanske inte blir av alls nu.
det känns löjligt, ledsamt, tråkigt, pissigt, bläigt, förbannat, irriterande, ja- alla dåliga känslor ungefär. vädret anade vad jag kände, och ville göra mig om möjligt, ännu mer less. och därmed började det spöregna.
väl hemma tog jag en kaka och lade mig i sängen. det enda riktigt vettiga, enligt min mening.
så det är där jag befinner mig, under täcket, med min loggbok som sällskap. och min musikuppgift. och min projektrapport. och bilteorin. det låter ledsamt, det håller jag med om.
högtalarna spelar dolly partons- i will always love you. lite småledsamt det också faktiskt.
bör väl ta itu med skolarbeten nu, så jag blir av med skiten någon gång.

Det är sättet du fångar mitt dåliga humör och på något sätt gör allt bra

japp. fortfarande stabilt sjuk. men jag har kommit till ett annat stadium nu. ändrat min attityd. såhär låter mina visa ord;

jag kom, jag gick, jag segrade

nej, mina ord nu
kom till skolan i ren protest, sömnlös och med en "tycka synd om mig"-min i nyllet. jag skrev det där förbaskade religionsprovet i en febrig iver. gick till nisses för att trycka i mig mer kunskap om bilkörning, men mitt huvud hade börjat bulta och ha sig, så det fanns ingen riktig mening. kunskap ville inte in i mitt huvud idag. så jag åkte hem, tyckte synd om mig själv en stund. därefter kom det. inspirationen. taggningen. och nu, sex timmar senare, är snart min rapport klar. måste dock komma på något smart att prata om tills morgondagens muntliga föredrag. opsan.
pappa säger att jag planerar dåligt.
jag förstår bara inte vad han menar med det.


kanske borde ta igen de där timmarna som jag inte sov på förra natten.
kanske drömmer jag den bästa drömmen, med dig.
ibland gillar jag hur du gör
ibland gör du mig livrädd.

SJUK SOM ETT SVIN

vet ni vad? jag är så jädra trött. kan bero på att halsen förstör mitt liv. ja, förstör. så här jävla gnällig blir jag när jag är sjuk. här har jag suttit, framför den här dumma datorn och försökt göra klart PArapporten, men tror ni att det är klart nu eller? givetvis inte. och självklart, SJÄLVKLART(!) har jag ett religionsprov imorgon, som jag inte hunnit plugga någonting till. KUL.
så.himla.less.

pepp
pepp
pepp
pepp

Jealousy, turning saints into the sea ,swimming through sick lullabies., choking on your alibis

klunkar i mig den fjärde koppen te för dagen, halsen ömmar, kroppen fryser och spotify-listan är inte så munter. min söndag, damer och herrar. plus det hästiga jobb jag inte blev klar med igår! :'D

dock kan jag säga att jag kommit en bra bit på väg, så det är inte alls lika hästigt längre, numera är det bara astråkigt. men jag knegar på, som den duktiga studenten jag låtsas vara!
det jobbigaste för tillfället är egentligen att mitt te inte är drickbart än. det är plågsamt, men jag vet, någonstans däruppe där tankarna finns, att det vore oklokt att dricka det nu. jag skulle nämligen skålla min mun fullständigt. det är problemet med mitt tedrickande. eller egentligen, problemet med vilken varm dryck som helst. jag dricker fort. vilket resulterar i painpainpain.
det är därför som jag inte dricker te som normala människor, som dricker te med mjölk. jag dricker mjölk med te. och det, är en viss skillnad. men nu när halsen gör mig gnällig och grå, då måste man dricka äckligt varmt te för att botas. så, jag sitter och småsnuttar på min enormt stora varma tekopp. hoppas att andra har det bra åtminstone.

Det var så längesen att jag nästan glömt bort hur det känns.

jag känner mig sådär. riktigt sådär. någonstans mitt emellan. jag hatar "emellan" skiten, inte riktigt arg, inte riktigt ledsen, inte riktigt glad heller. vad är väl meningen? istället sitter man och känner sig sunkig, med david gray. största trösten i hela vida världen. för att uthärda pluggarkvällen, som jag så oklokt försatt mig i, ska jag slurka på en enormt stor kopp te, äta en bit kycklingpaj och lyssna på kloka ord av sarah mclachlan. kanske löser sig allting magiskt efter det, vem vet.

Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån.

jag erkänner- jag är en drömmare. jag vill inte sitta fast, jag vill uppleva nya saker. det är därför som jag sitter här en lördagseftermiddag, och knegar med min ansökan till usa. nya äventyr, here I come!
men det förbaskade med hela situationen, är att det är lördag idag.
och jag har varit en naiv tidsoptimist igen.
så därmed, måste jag plugga hela dagen lång, om jag ska ha någon rimlig chans att hinna med allt som jag har tänkt göra den här veckan.
tanken är alltså, plugga som en djävul nu, lek som en buse ikväll.
jajemen!

fred ut folk