Det jag vill ha kan inte ägas, det är så mycket större än så.

så jag har några allmänna frågor, bara helt spontant, saker som jag har funderat på under dagen.


är killar egentligen utomjordingar?
vad är anna book känd för?
hur många människor har hört cee loo green- fuck you?
när alla lampor i rummet går sönder- borde jag då införskaffa nya?
vilket leder till en följdfråga
ska jag kanske köpa lite doftljus?
har jag allvarliga tillitsproblem?
ska jag möjligtvis åka till ikea imorgon?
valde jag rätt som inte börjar plugga i höst?
är jag ännu en tönt som gillar låten "från och med du?"
är det naivt att återigen bli besviken på hur samma person återigen utnyttjar dig?
när i hela friden kommer jag att få det där mejlet ifrån usa?
borde jag kanske köpa dom där satans asicsskorna någon gång? (JAAAAA)
finns det någon som röstar på moderaterna?
kommer jag någonsin att sluta sakna dig sådär vidrigt mycket?
borde jag egentligen måla klart logen i helgen- så att det blir färdigt någon gång?


ja, lite sånt där. några hängande frågor, det mesta lite osammanhängande, såna tankar som bara poppar upp när man sorterar böcker. ja, för er som inte vet, så vandrar tankarna iväg lite hit och dit under den tiden.

hur som!
godnatt

I pity the fool that falls in love with you

loppis är här, och som vanligt så gillar jag det. jag lyssnar på the passanger och det gillar jag med.
nu, när jag har konstaterat vad som gör min dag lite bättre än alla andras, så kan vi gå vidare till andra obetydliga saker.

höll på att frysa häcken av mig inatt, och ja, det det kan ha att göra med det faktum att jag sover med enbart sängkläder, utan själva täcket. naiv som jag är, så tänkte jag att det kanske skulle bli varmare snart.. men, det verkar som att duntäckets tid är framme.

nu tänker jag gå och mysa med loppan innan jag beger mig mot övertid på adlibris.

Hey baby ravish me, love me till it hurts, don't you dare to leave , button down my skirt, kiss me quick I´m about to burst , patience ain´t my thing

blir jag sjuk nu- då tänker jag börja strejka. jag tänker stå på torget och ropa "stoppa förkylningen, stoppa förkylningen!" med demonstrerande plakat. I won't have this.






jag demonstrerar min ovilja gentemot någon möjlig sjukdomstillstånd med en bild ifrån mina brunett-dagar. ibland vill man ju bara fnissa åt sig själv lite. förträfflig cambild också. urfin skärpa

vi är inte sådana som i slutet får varann

just hemkommen ifrån kräftskiva med släkten. jag kan utan tvekan säga att det blev annat än en"lugn kräftskiva med släkten" i alla fall. japp, jag har min fyllefamilj som levande bevis för det.
jag fick därmed agera chaufför för andra helgen i rad, och även stanna ett x antal gånger för spyor.
och, i ca 40 minuter fick jag lyssna på korkade kommentarer ifrån baksätet.

och just nu står syskonen och fyllebråkar ute i hallen, därav en står och spyr i duschen. min respekt för dem- obefintlig.

förresten så måste jag ringa upp culturalcare på måndag, kom jag såhär spontant på klockan 2 på lördag natt. jag måste ju få resa till USA snart, och påbörja den där häftiga resan!

och istället för att arbeta imorgon som ursprungsplanen egentligen var(!), så ska jag läsa in mig lite på politik och ha en härlig träningsdag. anledningen till det förstnämnda är ganska enkel, jag är himla osäker på hur jag vill rösta, och vill därmed få i mig så mycket information jag kan få. simple as that.
får väl se vad slutdomen blir.
och om jag är klok, och vädret tillåter, så måste jag nog måla färdigt logen, eller åtminstone försöka måla färdigt den, så jag kan få mina 6000 någon gång. tanken är ju att jag ska köpa en kamera.


som det verkar för tillfället så kommer brodern min aldrig att komma ut ur badrummet, vilket leder till att jag inte får tag i min tandborste, vilket också leder till förkortning av mina sömntimmar. i och med detta problem- så tror jag att jag går och tar en kopp te. inte direkt en lösning, men någonting att göra. vem behöver sömn- egentligen?

Kanske har jag ett skal, ett hårt, ogenomträngligt skalbaggeskal.

sitter här och känner mig himla omogen. inte helt nödvändigtvis på ett negativt sätt, dock skulle jag heller inte beskriva det som positivt. det är helt enkelt en omogen situation som jag har försatt mig själv i. det låter ganska likt mig, att alltid hamna i situationer som jag senare analyserar tio i tolv på kvällarna. kanske är det såna observationer som gör en så fundersam. återigen, inte direkt på ett negativt sätt, men mer, ja, mer fundersamt.



jag tror att jag fnissade en hel massa när jag tog dessa kort. men det är bara en vild chansning ifrån min sida. troligtvis fnissar alla andra en hel massa när de ser dem också. om inte, så är ni döda inombords. eller något mindre drastiskt :')

Du ger mig inga löften och du ställer inga krav för att du vet exakt vad jag klarar av.

jag tittade nyss ut genom fönstret och kom till den tråkiga slutsatsen; sommardagarna är slut. missförstå mig inte nu, jag tycker om hösten, gillar hur mörkret smyger sig på, men det är något med sommaren som gör att man aldrig riktigt känner sig klar med den.
nej, för nu är det tydligen dags att byta ut sina shorts och sandaler mot regnjackan och huvtröjor. vem är någonsin riktigt beredd för den omställningen?


dags att göra en kraftansträngning och laga i ordning lite mat, för äta bör man, annars dör man.
och på tal om något helt annat, så ger jag calturalcare en vecka till, efter det måste jag banne mig undersöka hur den hela USA-situationen ser ut, börjar bli lite less på att leva i ovisshet.

ha det fint


sappson

there’s still a cloud, hangs over my head, can’t block it out, so I’m going to bed

känner mig en aning sentimental för stunden. bäst att inte begrunda det hela alltför seriöst, ordet "varför" brukar aldrig fungera bra i mina grubblerier.


jag har mest spenderat förmiddagen med musik i högtalarna, sjungit relativt högt, (sådär högt som man sjunger när man är ensam hemma) stökat och bökat runt i rummet, försökt ordna någon viss ordning, gett upp, och sedan stökat till det lite till. och ja, om någon minut ska jag åka till jobbet.
sådär har hela veckan hittills sett ut faktiskt, så känns kanske lite onödigt att skriva samma inlägg dag in och dag ut, men det är tristessen som skriver, inte jag. och med det sagt, så lämnar jag det här inlägget till dess öde, och även jag går ut för att möta mitt eget öde. eller, jag föredrar att inte kalla adlibris mitt öde, men jag hoppas att ni förstår principen åtminstone. om inte, ja, äh, spillerill.

I love, love, I love being in love, I don't care what it does to me

jag inväntar torktumlaren, den ack så sega torktumlaren. egentligen så är det jag som är den sega i det här sammanhanget eftersom jag borde ha slängt in tvätten LITE tidigare, och då hade min tshirt varit torr vid det här laget.
nu när jag skriver så inser jag ju givetvis att det är ett ganska simpelt problem- om man ens kan sänka sig så lågt att kalla det ett problem, men jag har gått och blivit grinig. och då får man gnälla på bagateller som tvätt och att man ätit inbakad kassler två gånger idag, därav illamåendet jag upplever för stunden.

adlibris kallar, och jag är inte sen på att svara.
ha det fina fiskar

Jag bara letar efter de ögonblick när inget annat kan tränga igenom.

jag har en dålig känsla i magen.
jag hatar förväntningarna och allt annat som kommer med den där dåliga känslan.
jag får ont i hjärtat när jag läser om och om igen en rad ur den där boken.
jag hatar när det personliga kommer in i allt man gör.

kvällen kom med samma bleka ljus, plötsligt minns jag stanken av min godtrohet igen, en vän som inte riktigt var en vän

det är någonting med den här scenen som får mig att rysa varje gång jag ser på the family man.
den känns så genuin , så kärleksfull, precis som den här scenen utspelar sig- så tänker jag mig att familjelivet borde vara.

Just don't fall recklessly, headlessly in love with me, 'cause it's gonna be all heartbreak.

åh, jag känner mig såhär härligt avslappnad som man bara kan göra när man ligger i sängen en lördagsförmiddag. med absolut noll orosmoment för stunden. ensam hemma också, vilket gör frihetskänslan ännu mer mäktig.
kollat på gamla filmer ifrån 80-90-talet hela förmiddagen, och känt mig riktigt oldschool.
al pacino, nicolas cage, julia roberts, ja, en hel del gamla godingar. med ett glas mjölk och en chokladkaka bredvid mig så trivs jag rätt bra. det är ju det viktiga med helger, att kurera sinnet
och ja, chilla sitt hårdaste.

dock jobbar jag vid tre, fram till..kanske nio nånstans, inte helt hundra på hur länge jag jobbar faktiskt.. hur som, så börjar roligheter efter det, då kajsa fyller år idag, och då måste man ju kila förbi det födelsedagskalaset! en självklarhet såsom en skyldighet. men, det verkar som jag agerar chaufför för kvällen, så fyllekajorna får lift åtminstone.
nej, "frankie and johnny" väntar troget på mig. bäst att undersöka den.

förresten så är pyreneerhunden den ultimata hundrasen.
finaste hunden utan tvekan.
en sådan kommer jag att äga någon dag.

peer pressure turns us all into losers

för första gången på länge känns det himla bra att det är fredag. alltså, vad jag menar med det, är att för första gången på länge är jag inte ledig i veckorna och därmed så uppskattar jag helgen så galet mycket mer.

jag har nämligen blivit anställd hos adlibris och jobbar härliga kvällspass där i fyra veckor framöver. jag ska inte baktala jobbet något, jag är i stort behov av pengar och jag får väl helt enkelt knega mig igenom det. i sann stålmannen-anda!

förresten så hade jag besök av min kära vän unni under denna vecka, och jag har ännu inte funnit energin för att göra mig av med tältsängen som står i mitt ytterst lilla rum. jag har faktiskt börjat gilla den, lite opraktisk kanske, men jag är rätt så opraktisk jag med, så jag tror att vi kommer att få det bra ihop, jag och min tältsäng.


mina planer för fredagen är väldigt simpel. jag börjar jobba 14.05 och slutar 21.30. och efter det kan allt hända.. nej, troligtvis är jag alldeles för slut för någon typ av aktivitet, men vem vet, vem vet.

som ett färgfotografi som någon förstört med flit, är jag svartvit inuti?

tjurskallekänslan är här. ni vet känslan, det är jag säker på.

kroppen gör lite ont, den är såhär smygande irriterande att man skulle vilja kliva ur den och ställa in den i garderoben ett tag, rummet ser ut som skit, visserligen är det 100% mitt fel, men det dämpar ju inte lusten att vilja kasta allting värdefullt i golvet åtminstone 5 gånger.
jag håller på att bli galen av irritation gentemot att familjemedlemmarna verkar använda mitt rum som någon jäkla svängdörr. och någon irriterande kommenterar kommer alltid ur dem också.
jag borde väl antagligen vinna något form av pris för hur bitchigt och surkartigt mitt humör har hoppat fram och tillbaka under de två senaste timmarna. men vissa dagar har man väl tillåtelse att vara den absolut sämsta versionen av sig själv right? man har väl ändå rättighet att vara en riktig skithög gentemot alla personer som man bor ihop med? om inte, så borde man ha det.

för stunden så kollar jag på film i min mysiga säng, och gömmer undan mitt dåliga humör för resterande av familjen. jag tänkte att det vore relativt klokt under omständigheterna.
tycker kanske lite synd om mig själv också, mer för att muntra upp mig själv, än att det faktiskt är något som är värt att tycka synd om.

nog om detta elände och surskallerier.

Du slår min verklighet i bitar, och jag ser bara allt jag inte hann.

en vecka senare och här är jag. hemmahemmahemmahemmahemmahemmahemmahemmahemmahemmmahemmahemmahemmahemma.
har aldrig varit utan sömn i ca två veckor förut, aldrig fattat hur slutkörd en person kan bli utav detta. och nog fan är jag trött allt. slutkörd, dödligt sliten.
men.
jag.kan.inte.sova.
kill me, kill me now.

skulle man bortse ifrån det faktumet, så har jag haft det fint där jag nu har varit.
umgåtts med släktingar som man inte träffar alltför ofta, gosat med loppislo, vandrat, badat, sett foppa på en italiensk restaurang i övik, kört bil, bytt låtar snabbare än vinden, vilket ledde till att mamma och pappa troligtvis förlorade förståndet någonstans under resan. ja, sådana saker har jag sysselsatt mig med.

, jag kan se mig själv gå runt och inte riktigt ha nånstans att ta vägen, men jag följer hjärtat, samma hjärta

tror jag har vaknat åtminstone en gång varje natt den senaste veckan, det är som om kroppen inte förstår att den är fullständigt utmattad.
istället så väntar den tills jag måste gå upp och blir utmattad då istället.
så här sitter jag, och är trött och sliten med en härjad stil i ansiktet.

om något, så är det den sämsta dagen att packa på, speciellt när mamma och pappa kommer in titt som tätt och gnäller över något oväsentligt. jag skulle vilja poängtera att ingenting av det de säger spelar någon märkbar roll för mig, men jag antar att det inte skulle tjäna något till.

jag skulle chansa på att bilen avgår någonstans vid 12-1-tiden. inte för att det borde ta så lång tid egentligen, men min familj är känd för att vara otroligt sega. och jag är på ett humör som inte har lust att underlätta processen märkbart. i själva verket vill jag vara allmänt elak och ignorera dem fullständigt tills vi är framme.
jag tror att den här 6-timmars bilresan kommer bli rolig.
ha.ha.ha.

When I’m gone you will remember my name I’m gonna win my way to wealth and fame

inte känt mig såhär motiverad på länge. och om sanningen ska fram så känns det alltid så. varenda gång bollen befinner sig i mina händer, varenda gång bollen går igenom nätet och det svischade ljudet är det enda som hörs. det var inte förrän idag, som jag insåg hur länge sedan det var nu, med största sannolikhet över ett år nu. någonstans på vägen måste jag ha glömt bort att det är de simpla detaljerna som gör en lycklig, hur enkelt allting kan kännas.

med andra ord så har jag gett mig själv något som jag verkligen behövde. kanske en form av hopp om en normal tillvaro, eller ren tillfredsställelse att veta att ingen kan ta ifrån mig den här känslan.
det jag längtar efter kan besannas, den världen existerar, den är min.
jag är hjältinnan i min saga, huvudkaraktären i min egna film, soundtracket till mina sorger och min glädje. jag är här.

Du är en vän jag lärt mig sakna. Du är en dröm under konstruktion.

tristessen har börjat kicka in på vardagen. jobbmöjligheterna är relativt dåliga i och med att det har regnat hela förmiddagen, vilket resulterar i inga pengar åt mig. vilket vidare resulterar i en sämre livskvalité för mig. så ja, jag känner mig inte alltför nöjd, samtidigt som jag är väldigt nöjd över att vara ledig i ännu en dag. inte som så många andra jag känner med andra ord.

nej, den här rastlösheten är ju helt hopplös. jag antar att det är en sådan dag där kreativiteten ska riva tag i en, och få en att inse ens otroliga förutsättningar. jag och kreativiteten har bara tappat bort varandra för tillfället. det slår aldrig fel.

en dag som denna, bör spenderas på annat vis. så därmed tänker jag dra ut, göra nya upptäcker, och kanske vakna upp lite. det kändes som att sömnen inte räckte till imorse, jag kunde troligtvis sova i evighet om inte en viss någon väckte mig.

I'm the hero of the story. Don't need to be saved. I'm the hero of the story. Don't need to be saved

den här helgen har varit fylld av roligheter, jag har nog mest suttit och flinat i flera dagar i sträck nu. känns inte alls fel, nej, inte alls.

terese och emelie kikade förbi(med kika förbi menar jag förstås en tre timmars tågresa) i fredags för att umgås, därav det besöket innehöll bio, allmän förvirring, hopplöst lokalsinne och en hel del skratt. med andra ord; så var det ett dygn som var allt anat än tråkigt!
och på tal om skratt och knasigheter, så begav jag mig även ut i salavimlet igår med lite vänner. helt ypperligt trevligt måste jag nog säga, trots att jag lyckades glömma mitt leg hemma, och var tvungen att åka och hämta det, eller att jag idag är ganska blåslagen(inte helt hundra på hur det skedde dock) nej, kvällen var på spänn 100% av tiden. sånt gillar jag. det resulterade i att denna dag har bestått av absolut inga aktiviteter what so ever. varit väldigt sweet faktiskt, lyssnat på the smiths, kollat på one tree hill, och ja, det skulle jag tro var allt.

jag vill avsluta med en sång. 'cause that's how I roll.

I got some troubles but they won't last
I'm gonna lay right down here in the grass
And pretty soon all my troubles will pass
'cause I'm in shoo-shoo-shoo, shoo-shoo-shoo
Shoo-shoo, shoo-shoo, shoo-shoo Sugar Town