you say you love me more than all the girls you have had before, even more than music, even more more than yourself. even more than everything

och det understående inlägget var något som var tvungen att komma ut förr eller senare.
och mer kan jag nog inte säga. det bara är så. och jag är inte den som utmanar ödet med onödiga argument.

men jag lyssnar på lisa ekdahl och befinner mig i hennes texter. jag gillar att försvinna in i musik, musik kan konsten att hela även de mest trasiga själarna.

klockan 07.45 imorgon ska jag till tandläkaren.
hoppas att jag inte behöver amputera bort min tå innan dess.

söv mig nu, jag är trött

sinking to rise no more

det är mycket som inte betyder något på sistone. mycket som inte känns alls. jag vet att det är illa, ett dåligt tecken, något som borde göra mig orolig. men jag trivs för mycket. igår var jag bedövad, eller benådad kanske passar bättre. fri. utan känslor. tom, kall. borta ifrån allt som gör ont, jag kände ingenting. jag dansade och log, för att det gick så enkelt, jag skrattade med en främling för att det inte gjorde någonting. jag tyckte om gårdagen. för allt jag kände hela dagen lång var skratt. i tjugofyra timmar var jag känslolös. jag har nog aldrig varit lyckligare.

men det här onda såret sitter i hjärtat och det finns bara ingenting att göra åt saken. det finns där, när man vaknar upp ifrån känslolösheten, man kan inte önska bort det, trots att miljontals böner att uttalats, man är bara tvungen att vara där, med sorgen och saknaden. och allting annat bara bleknar. pojken man tyckte så mycket om finns aldrig i tankarna, vännen som svek minns man knappt, allt man minns är vännen som inte får vakna upp imorgon. vännen som inte är här.
och sånt bleknar aldrig. trots att man försöker, trots att man tvingar livet att gå vidare med en ny pojke eller en tillitsfull vän. livet är fortfarande så suddigt och osäkert.
plötsligt litar man inte längre. plötsligt vill man inte längre vara den man var, eller någonsin mer vänta på de som en gång svek, de som glömde att älska tillbaka, de som aldrig älskade.
men här är jag, inne i livets kaos, och försöker att få vardagen att gå ihop, försöker vara den som älskar, fast jag är så kall ibland, försöker att glömma svek som en gång gjorde mig tom, försöker att vara här. försöker att vilja igen.

visst kan du välja att bryta nu men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du så varför inte låta honom vara där

har den goaste kvällen inplanerad. jag tänker ett bubbelbad, hårinpackning,ansiktsmask, mozart i bakgrunden(HEHEH) och bara ha det så jävla gött. jag har en känsla av att min stackars kropp och sinne behöver det. behöver en mentalpeppning inför en NY vecka, med NYA utmaningar och NYA överraskningar. och så måste mina fötter få ett fotbad. för min tå varar som bara FAN. mysigt vavaava? kommer gilla att traska runt på jobbet med en sådan tå imorgon alltså. med fina träskor också. pepp,pepp,pepp.

hade den finaste dagen med de finaste personerna idag. GAH, helt galet att man egentligen inte ses oftare, när det är så underbart härligt att umgås med dessa vackra flickor. men det kanske blir en tripp till äventyrsbad till helgen? vore kalas i sådana fall, vore ett ypperligt fint sätt att fira 19 år på denna jord. jesuskrist, man börjar ju växa upp, snart är det dags att dra sig tillbaka och njuta av pensionsfonden.

och två andra noteringar som är, ja, kanske inte betydelsefulla egentligen, men det är ju alltid trevligt att dela med sig ;

1). jag har hittat fina julklappar, och nästnästa helg ska jag köpa dem. måste nog skriva ner allt, så jag inte glömmer..
2). jag är galet hungrig. råkade missa alla mål man har på dagarna, så nu sitter jag här. 18.48 och lyssnar på min kurrglada mage.

gillar dagen, ogillar det dåliga samvetet
älskar mina nya skor

He says, "Bill, I believe this is killing me." As the smile ran away from his face

jag har nyss druckit den ungefärliga mängd mjölk som jag normalt sett dricker på en månad. och nu mår jag illa. men ett tag där, då var det himla gott alltså.

jag borde gå och göra mig i ordning, kanske sätta på sig lite kläder, kanske borsta håret lite, kanske är det sånt man borde sysselsätta sig med när man egentligen inte har så mycket tid på sig. men jag gillar att stressa till orimliga tider, så jag väntar lite till. sen mår jag så illa efter mjölk-kalaset att jag inte vill röra mig ens en meter ifrån var jag befinner mig just nu.
note to self; finns en anledning att jag inte dricker så mycket mjölk. it makes me sick.


älskar låten piano man på tal om andra saker. gillar munspelet,
gillar textstycket
"the waitress is practicing politics
As the businessmen slowly get stoned
Yes, they're sharing a drink they call loneliness
But it's better than drinkin' alone"

jag gillar känslan.

förresten så är mina kinder fortfarande röda. jättejättejätteröda. och rödare lär de bli. känns jobbigt att skämmas, ogillar att veta att man gjort något korkat, ogillar insikten helt galet mycket.
men nu ska jag inte tänka mer på det för dagen. det ligger redan i gårdagen, alltså existerar det inte i nuläget. man får helt enkelt gå och svalka kinderna eller låtsas att jag sminkat mig till en påskkärring.

nu måste jag verkligen gå och göra mig iordning. för NU är det lite mer akut bråttom.

over and out

jag är lite mindre stolt nu, mer förlägen

igår var fint, med hopp och studs, fläng och bäng, vänner och baileys. det enda jag egentligen kan riktigt klaga på är att ett kolossalt klantarsle(!!!!!!) klev på min fot så halva tånageln gick av, och därmed sitter jag här och kurerar den ömma fossingen. med värdighet.
men jag är okej, jag är alltid okej.

men istället för en lugn söndag med halstabletter(tydligen blev det högljutt prat igår, och nog känns det idag,MHM) så ska jag och mina fina vänner heddan och emma till västerås.
vilket låter avsevärt mycket roligare så det gillar jag.

OCH, såhär i efterhand skrattar jag lite åt saken, alltså, man måste ju se det komiska i såna situationer, right? man måste kunna bjuda lite på sig själv. faktiskt. och därför så tänker jag sitta med rodnande kinder idag, för att möta pinsamheter rakryggat imorgon. MJAO.

it's a fine line between pleasure and pain

är på bättre humör nu. helt plötsligt.
det känns som att vinden kan bära mig, så lättad känner jag mig.
som att världen är min att erövra.
ibland känner jag mig till och pirrig i magen, istället för ledsen i själen.
har lite mer hopp i hjärtat, lite mer tilltro på min omgivning.
lite mer av allt det goda.
vad mina vänner är bäst på att få mig att känna så.
de kan se alla problem och krångel på vägen, och göra allting till en rolig hinderbana,
med vitsiga kommentarer och bra råd om allt ifrån kärlek till jordnötter.
fan vad jag älskar sånt.

I started something and now Im not too sure.

-mitt liv känns så tomt mamma.
- nämen, har de börjat elda redan?

KAJSA-SPECIAL

hon är så söt, min vän kajsa

jag drömde att du lyssnade, att du hörde nåt i mig som du förstod

livet har slängt på mig lite spänning denna dag, eller kanske utmaningar är ett bättre ord.

1) åt en godis som resulterade i en fin allergichock, som involverade uppsvälld i halsen och en rejäl kramp i magtrakterna. det gjorde det mer intressant att jobba, föreställ er scenariet att jag går och bär på böcker samtidigt som det känns som att någon misshandlar min mage, mja, ungefär så var det.

2) jag hade ingen skjuts ifrån jobbet heller. eller, hade skjuts ifrån morgongåva till sala(tur var väl det) men inte ifrån sala till tullsta(GOA HEM). jag hade därmed två alternativ. antingen väntar jag på nästa buss att komma, vilket var..klockan åtta om jag inte minns fel, eller så börjar jag traska hemåt. och därmed så påbörjade jag min vandring hem. det tog faktiskt bara en timme att gå ifrån lidl och hem till tullsta, och det är ju ändå, ja, åtminstone.. 12 km.. skulle jag tro. helt okej bra.
fick dock lite av en utskällning av mor min, för att jag varit så vårdlös att jag faktiskt GICK hem i mörkret och allt. vad som helst hade ju kunnat hända menade hon på. ja, må så vara, men då kanske jag borde ses som en otrolig vinnare, som kom hem helskinnad och inte som en förlorare som kom hem en och en halv timme senare efter att jag slutat.
ja, så ska man se på saken.

oktober, och jag håller din hand för hårt

i ett par veckor har mina handleder varit ordentligt fucked up, och har inte alls varit medgörliga.
saken är den, att ibland är smärtan okej, alltså den är bara irriterade, den är märkbar men något hanterbar, och sån smärta kan jag ta, MEN de här två dagarna har det inte alls fungerat bra,och jag är snäppet närmare en handikappsparkering. något som inte alls är till min fördel när mitt arbete involverar att bära tunga böcker. MHM.


och det här svarta molnet som jag lyckas dra över mitt huvud, har jag inte lyckats bli av med än.
men det kanske är okej. vissa saker kanske måste ta sin tid, det kanske helt enkelt är såhär det måste vara ett tag, innan solen helt plötsligt lyser igen. jag har hört att det är så det måste vara av en klok människa. så jag antar att det måste vara sant.

man måste dö några gånger innan man kan leva.

det är måndag och jag läser fina ord för att få bort de dåliga tankarna och känslan av magknip i själen.
så är det med det.
RÄDSLA.

We ain't too pretty, we ain't too proud ,we might be laughing a bit too loud but that never hurt no one

klockan 14.38 gjorde jag mig själv en tjänst och klev ut ur mjukiskläderna en gång för alla.
nu tänker jag gå ut i denna fina höstdag och knäppa kort. med mina randiga strumpor på.

jag tänker göra den dagen till den bästa dagen.
för det förtjänar jag.

En vän är en vän hur taskigt livet än gått , jag hoppas du fick pengarna jag skickade ,för när jag var väck var du alltid där för mig

jag har en vän som berättar allt för mig, och jag allt för henne. en vän som man inte kan gömma någonting för, för att hon kan konsten att se igenom mig, och mina lögner. hon ser.
jag har en vän som jag vill berätta saker för, en vän vars ansikte alltid kommer upp i mina tankar när jag känner att jag behöver någon att prata med. en vän som jag vet aldrig sviker, en vän som alltid kommer att vara där. och det är viktigt, det här med tillit. men det här är en vän som jag litar på. det är en vän som jag har bråkat med så oändligt många gånger, blivit sams med, för att sedan skratta igen. det har alltid varit okej, för hon är min tvillingsjäl. det har jag insett nu. personen som inte är rädd för att lyssna på de ämnen som många är besvärade av, en vän som lyssnar i alla fall, för att hon vill finnas där, för att hon vet att jag vill ha henne där. en vän som jag aldrig skulle klara av att vara utan, bara för att hon äger en sådan stor del av mig, mitt förflutna, min nutid, min framtid. jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. jag har en vän som jag inte måste umgås med var evigaste dag, för att vi vet var vi har varandra. för att tiden kan gå, och jag kommer alltid veta att en tröstande kram och fina ord bara finns ett telefonsamtal bort.
många människor har sagt dessa ord förut, men jag vet inte om de har menat det så innerligt som jag gör just nu. om de någonsin förstått vilken otrolig känsla det är att ha en tvillingsjäl som min.


så min kära emma iggström, om du läser detta, så ber jag om ursäkt för att jag verkade otrevlig igår. det var inte alls min mening, och du är privilegierad som tvillingsjäl att gnälla hur mycket du vill på skolan till mig. bara så att du vet.

I have sheltered my heart in a place you can't touch, I don't believe when you tell me your love is real

jag har flytt ifrån mig själv en lång tid nu.
jag kanske till och med har skakat av mig för gott

we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance, no men ever really dance like this

insikter för dagen

1)jag är riktigt svartsjuk, en sotig människa har jag gått och blivit. kan knappt tänka vettigt med den här sjukan omkring mig. SJUKLING.

2) gillar choklad med chilismak. oväntat men ändå väldigt trevligt

3) jag gillar att sjunga med i my best friend, för att den klingar så roligt
sen så påminner den om en specifik händelse för inte så länge sedan, och OJ, jag har aldrig skrattat så mycket på länge. OJ, så man kan misstolka varandra.

Rätten att ge upp för någon är den sista rätt man har.

jag har en sådan fredagskänsla, och tur är väl det, i och med att det faktiskt ÄR fredag idag.

jag släpper alla tankar som jag har gått och begrundat på under veckan, jag släpper allt sånt för ikväll. idag tänker jag bara vara. och lyssna på den här, bara för att den är knasig.

och jag gillar knasigt.
och förresten så vill jag lyssna på håkans senaste album, det kan vara en extrem flopp eller en otrolig upplevelse. vem vet, vem vet

Även dom som inte vågar leva dör någon gång.

jag tror att jag börjar insjukna i misär. för det är ännu en dag, där jag bara känner hopplösheten komma, och jag vet inte vad jag ska säga. jag vet inte alls.
jag känner mig hopplös när folk frågar hur läget är, som att ett ärligt svar skulle tråka ut dem på något vis. man kan inte vara ledsen hur länge som helst. man kan faktiskt inte säga att humöret är nere i skiten varje dag. det är onormalt. icke acceptabelt.
så jag mår bra.
allt känns riktigt bra
och nu är alla nöjda
alla utom jag

I'm here but I'm really gone, I'm wrong and I'm sorry baby

jag hade känslan att veckan skulle vända till min fördel i söndags, jag skulle chansa på att ännu en gång slår magkänslan fel. lita aldrig på mig, jag tycks visst aldrig göra eller säga rätt saker.


har en galen ilska som sjuder inombords. står med lusten att bara skrika rakt ut, bara för att ha någonting att göra. är riktigt förbannad på samtliga personer, fast den egentliga boven i detta drama är mig själv. jag och mina dåliga beslut, jag och min hopplösa ångest, jag och min jävliga sårskorpa till själ, jag och allt jag håller på med för stunden. jag vill bara vara arg på andra, för att de verkar kunna lösa det som jag inte kan. känns som att livet är en text och jag är en dyslektiker.

Have you ever had the feeling no one really knows what you're all about and when you try to show them, they all have things to do tonight

jag lyssnar på den svenska versionen av bridge of troubled waters och tänker på alice. gör jag nog alltid när den låten spelas, den är för alltid förknippad med henne antar jag. jag minns bara känslan, hur tomt och fullt det kändes på samma gång. underligt det där, hur lätt minnen kan gripa tag i en i form av musik.

jag letar efter minneskort åt min Klas för tillfället, det måste ju vara himla jobbigt för honom att inte minnas vad han gjorde dagen innan. min snälla Klas.

gav mig ut på en motig löptur på eftermiddagen, och OJ, vad segt det gick. blir så galet irriterad när kroppen inte gör som jag vill. jag har så ont i kroppen att jag bara kan anta att det är något virus som dansar runt omkring mig. så.himla.typiskt.
men det är lugnt, för jag är lika bra på att kurera mig frisk som superman är på att flyga.
MHMMM. don't you worry

det verkar som att jag ska agera taxichaufför ikväll
tur att det är roligt att sitta med kepsen på sned och dra dåliga skämt med passagerarna

As I lay me down, heaven hear me now. I'm lost without a cause after giving it my all.

jag har haft en så himla skön helg. det har varit en helt fruktansvärt kass vecka, med miljoner dåliga tankar, och jag behövde därmed de här mysiga dagarna hemma för att komma upp på fötterna igen.

jag behövde sitta och prata om struntsaker med ebba på fredagskvällen
jag behövde de där 6000 kronorna som jag fick för att jobba ifrån 10-18.00 igår
jag gillade att äta god mat och ha en mysig kväll med min familj igår
jag mådde bra av att gå och lägga mig i rätt så rimlig tid
jag kände hur bra jag tyckte att min tillvaro var när jag var ute med hunden och lattjade idag
jag var i stort behov av att tvätta kläder och att städa mitt rum upptäckte jag idag
jag kände hur framtiden kändes ljusare när jag lekte med min kamera igår
jag kände mig lite bättre till mods när jag skickade ut lite CV:n
jag började tagga för att läsa matte C och naturkunskap igår när jag funderade på min framtid
jag älskade hur avslappnad min kropp kändes efter att ha bastat igår kväll

och så har min helg varit, och det har varit så himla skönt.
och idag, så har jag lyssnat på min playlista hela dagen lång, varit glad med de glada sångerna, och ledsen med de ledsamma sångerna. så som det ska vara. och givetvis så har jag umgåtts med klas, min kamera. min kk. kameraklas. min finaste, min älskling, mannen i mitt liv.
jag gillar dig klas.

the heart longs to get away

har kameran i knäet och bekantar mig lite smått med min nyfunna vän. jag tror att vi kommer att komma riktigt bra överens, han och jag. mhmja, min kamera är en hane.

på senaste tiden har humöret flygit hit och dit. en bra period ibland, därav lyckan känns övermäktig, för att sedan övergå till en mer ljummen känsla av urin.

kanske är det så att man inte är medveten om den lycka man upplever, förrän lyckan plötsligt upphör, och en negativ invasion av känslor kommer fram? jag vet inte alls, jag bara resonerar högt här, men så kan det vara.
för jag har varit himla glad, och det inser jag nu. nu när jag känner mig mindre glad, mer otillräcklig, mer negativt inställd till det mesta som försiggår.
jag vet heller inte riktigt vad det är som har utlöst känslan, men dessvärre går den i princip inte att ignorera. kanske är det egentligen inte den fråga man bör ställa sig, utan snarare, vad var det som gjorde mig lycklig?eller är det här humöret mitt normala humör, och den där lyckan som slinkade in bara en tillfällig förvirring ifrån min sida? ja, som sagt, jag vet inte.
jag är bara en dåre som söker svar.

skulle man se på saken på ett simpelt sätt, så vore det att gå tillbaka till lyckan. bara, välja lycka för en gångs skull. välja rätt. det känns som att jag bara gör misstag nu för tiden. misstag efter misstag. jag önskar att jag hade någon som kunde säga vad jag skulle välja, så att jag slapp beblanda mig med några problem i huvudtaget. men lycka var det, och lycka får man inte lättförtjänt. nog fan vet jag det. nog fan vet jag att man ibland måste kämpa för att hålla huvudet över vattenytan. nog fan vet jag. jag om någon.

det där var något, vad vet jag inte.
något viktigt, något som betyder någonting, fastän jag inte vet varför eller ens hur.
men det är torsdag idag, klockan är 21.26, och jag vet inte vem jag är längre.

Du lär väl lämna snart och här står jag kvar för jag blir så dum av dig

väntar som alltid på att mamma ska bli klar. jag undrar om hon någonsin har som målsättning att komma in till jobbet till åtta- då hon faktiskt börjar jobba?
gör mig visserligen ingenting, dödtid i sala är inte så roligt som det verkar liksom, och eftersom jag åker till jobbet vid halv nio så är dödtid något som uppstår när hon väl anstränger sig och kommer i tid.
så tack mamma, jag uppskattar din seghet.

Har sprungit ända sen barnsben, från allt jag egentligen var

allmänna saker som har skett idag;

jag kom tre timmar försent till jobbet för att jag skulle till tandläkaren
när jag väl kom till jobbet smakade min mun banankola
en annan notering var också att min tröja hade massor av tandkrämsfläckor på sig, otur
jag fick ett sms där det stod att min kamera har kommit, och att det bara var att hämta ut den
(gjorde min dag lite)
hade en tävling i hur snabbt jag kunde dricka varm choklad utan att skålla tungan
skar mig på en elakartad etikett
upprepade ovanstående kommentar fem minuter senare igen
funderade på ifall jag bor i new york om månad
därav följande funderingar så som;
borde jag köpa en resväska?
hur kan jag ha klagat så mycket på att inget händer, för att sedan inte förbereda mig inför när det väl gör det?
hur ska jag hinna säga hejdå till alla mina underbara vänner? och den här är riktigt svår alltså
sedan för att ha mer exalterade tankar såsom;
hur häftigt det kommer bli, och hur mäktigt det kommer att kännas
att inte behöva jobba så länge på adlibris länge nog för att de skulle vilja ge mig fast anställning

och det var det jag hade på hjärtat
och lite annat som är väsentligt men man blir himla trött av

I will always be your soldier, I'll be marching by your side

alltså, dagarna är ju som de är mest. vardagliga liksom. man hamnar i någon form av lunk, när man går upp på morgonen, åker till jobbet, jobbar och för att sedan åka hem igen. och så har det knegat på de senaste veckorna. jag har lunkat och väntat, för att sedan vänta och lunka lite till. just nu går allting ut på att vänta. jag väntar på att väckarklockan ska ringa, väntar på att bussen ska komma, väntar på att jobbet ska sluta, väntar på fritid, väntar på att min mobil ska vakna till liv igen, väntar på min kamera, väntar på min usaresa, väntar, väntar, väntar. mjadu, lite frusterad med tillvaron är jag allt.

och jag gillar hur ronnie beskriver "idol". det är helt enkelt väldigt sant, och; måste jag tillägga, väldigt tragiskt.

jag småsomnade på lunchen idag, så därför tänker jag sova nu, och förhoppningsvis inte somna vid lunchen imorgon.

fred ut

You look nice alright and I like the way you nod after everything I say like it actually means something to you

jag har gått runt i mina nya skor hela dagen idag (det är så man gör när man införskaffar nya saker, man behöver en extra dag för sig själv där man har en omprövning av allting, för att verkligen se om man är nöjd). ger fint resultat på humöret att leka med nya saker. och om jag bara undviker att tänka på morgonen så kommer allting att lösa sig finfint! för ikväll åtminstone :')


jag får en go känsla i magen när jag lyssnar på the quiz. jag tänker på härliga saker, på roliga förväntningar och på bra känslor. skit samma i hur det ser ut i morgon, den här veckan, den här månaden, det här året, strunt samma i det. just nu pirrar det fint, och jag ler fortfarande när jag tänker på fräknar. sånt gillar jag.

och därför så tänker jag se på "salt" och sedan gå och lägga mig. man är väl en ambitiös knegare, snälla rara.

Du måste lova att du gör det exakt som jag kommer ihåg. Du måste lova att du gör exakt som då.

du vet inte hur det är, du vet inte hur det känns. hur ofta har man inte använt det talet? på något vis är det skönt, ett sätt att distansera sig själv ifrån de frågvisa. de vet inte hur det känns.
berätta säger dom, berätta då. och jag får dåligt samvete, för jag vet inte alls hur man berättar. jag vet hur man pratar, kanske lite för väl. men jag har ingen aning om hur man berättar. hur man förklarar en känsla, det kan inte jag. jag kan göra tal, känslosamma tal om hur livet känns, och allt dumt och pinsamt som jag gjort, men allt är så inövat att det inte ens känns i kroppen. det är bara ord egentligen. det är obetydligt. vem är dom att tyda mina ord när de inte har någon mening, när orden känns gamla och fel direkt när de har lämnat min mun? vilka är dessa människor, som tror att de har rätten?

jag ligger i sängen och lyssnar på ledsamma låtar, med en ledsam film i bakgrunden. jag antar att jag har valt misären idag, eller kanske misären valde mig? allt jag vet är att tankegångarna inte har haft några soliga utgångspunkter. vill bara sjunka in i själva känslan, fördjupa mig i den ordentligt, och aldrig mer lämna mitt rum. kanske är det det bästa med att vara ensam hemma, hur man kan vara på det exakta humör man faktiskt är på, utan att behöva ta hänsyn, vara rationell eller snäll gentemot de människor man normalt sätt bor med. det är avslappnade. det är bara jag, jag och mitt humör.

Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid. Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig. Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks

igår spenderade jag en sjuk summa pengar, 5000 för min älskade kamera som kommer om tre dagar(!) och ca 2000 på kläder. sen blev även struntpengar spenderade, för en kväll på hotellet och en massa käk. nog är det lite så att man känner av pengaångesten idag. men igår var jag nästintill hög av känslan, haha.
hädanefter går ALL min lön in på sparkontot.

om man bortser ifrån en otroligt lam kväll på hotellet, (där jag agerade chaufför men still), och det faktum att man blev stoppad av polisen så var det en fin kväll/dag. en hel massa skratt har uppstått i alla fall, tyvärr kanske jag inte kan ursäkta mina fnissiga ämnen, men jag hade en sån lust att PRATA.

nästa helg dock, ska jag gå och lägga mig vid relativt rimliga tider i alla fall, man blir ju helt slutkörd och inte ens en gnutta utvilad när man leker uppe vid sådana här tider.

jag gillar i princip ingen svensk musik, ytterst få går igenom det extremt tunga försvaret, men den här kilade förbi. och lägger man till en kopp te på detta så har ni min lugna söndag. kanske ska slänga mig ner i badkaret ett tag också, hmmm, det låter inte fel.
fail inlägg förresten, tur att jag är trött, och kan skylla på det. HÖHÖ